Axfast

TIDENS MEST FRAMSTÅENDE ARKITEKT

Nicodemus Tessin den äldre (1615–1681) föddes i Stralsund i nuvarande Tyskland. Till Sverige kom han som ung och blev med tiden Sveriges mest framstående arkitekt. Hans arbete var omfattande. I början ritade han enligt den för tiden dominerande germanska renässansen, det vill säga tegelbyggnader prydda av höga tak och trappgavlar samt dekorativa element, men under sin karriär vände han sig även till fransk, holländsk och italiensk byggnadssmak. Skoklosters slott, Ekolsund, Mälsåker, Strömsholms slott och inte minst Drottningholms slott har alla ritats av Tessin. Hans signum blev starka mittenpartier med hörnpaviljonger och utskjutande flyglar. När det kommer till ståtliga trappor och hallar var och är han än idag genrens mästare.

Skeppsbron 36, som byggdes 1676, är ett av hans senare verk och efter holländsk förebild. Fasaden har en ljusrosa avfärgad puts med horisontella band och vertikala pilastrar i ljusgrå färg. Under en stor del av 1700-talet ägdes huset av familjen Hebbe, varför man då och då stöter på namnet Hebbeska huset. År 1789 sålde denna handelsfamilj huset till firmans förre bokhållare Fr. Fabricius, som på 1790-talet lade till en attikavåning, den lilla halvvåningen högst upp.

Nummer 34 är byggt 1790 och har en stomme av natursten och tegel samt bjälklag i trä. Karakteristiskt för husets fasad mot Skeppsbron är de två entréportarna till höger och vänster om mittaxeln. Fasaden är putsad och avfärgad i en varmvit kulör. Bottenvåningens fasad är dekorerad med röd sandsten. Romerska poeter använde namnet Phoebus som ett tilltalsnamn för solguden – en liten detalj som skiner extra när solen träffar husets vackra fasad.

EN BRYGGA FRÅN DÅTID TILL NUTID

Ordet bro i Skeppsbron kommer från en gammal användning av ordet bro, nämligen brygga. Under medeltiden låg här Stockholms stora export- och importhamn. Här fanns redan på 1500-talet en kajkran och norrut låg fiskehamnen.

På 1630-talet revs stadsmuren, och Skeppsbron tornade upp sig och blev Stockholms nya ansikte utåt – stadens skyltfönster mot världen. När Stockholm 1634 officiellt utsågs till rikets huvudstad lockades både medborgare, köpmän, politiker, ämbetsmän, militärer och en växande intellektuell elit hit. Just själva Skeppsbron skulle visa att Stockholm var en stad att räkna med. Staden uppmuntrade bildandet av handelskompanier, och de flesta byggnader längs Skeppsbron planerades med packhus och kontor i de nedre våningsplanen samt bostäder och representationsrum högre upp. De flesta av Skeppsbroradens 24 hus är än idag rikt smyckade med motiv från sjöfart och handel – och på flera fasader hyllas handelns och köpmännens skyddspatron, guden Mercurius.

Alla husen längs Skeppsbron är inte lika gamla som nr 34 och 36. Den ekonomiska utvecklingen under åren syns i de många om- och nybyggen längs med Skeppsbron. 1700-talets symmetriska och sparsmakade fasader är väl förekommande, men även tiden då 1800-talet slog om till 1900-talet är representerad. Skeppsbron 8 är byggt 1901, Kinnevikshuset på nr 18 och Skeppsbron 41 där krogen Zum Franziskaner huserar är båda från 1910. Den nya tidens hus ritades av stora namn som Isak Gustaf Clason, Erik Josephson och arkitektfirman Hagström & Ekman.

Tydliga spår av Skeppsbrons säregna historia syns i de sättningar som gör att vissa hus lutar. När medeltidens bryggor ut mot vattnet blev till gränder och marken mellan dem fylldes igen för att husen skulle byggas var konceptet i princip ”man tager vad man haver”. Landhöjningen gjorde sitt till, men man pålade också och la dit stabilt material tillsammans med avfall och skräp. De bakre delarna som vetter mot

Österlånggatan är byggda på den ursprungliga marken, medan de främre vilar på lösare grund. På Norra och Södra Bankohusens fasader syns tydligt var gränsen går. Promenera exempelvis uppför Norra Bankogränd så ser du sättningsskadan som går rakt genom fönsteraxeln, ungefär 20 meter från Österlånggatan.

1790. ETT MYLLRANDE LIV PÅ SKEPPSBRON I BELLMANS EPISTEL 33, STOLTA STAD.

”Was ist das? – Ge rum vid roddartrappan! Undan birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser! – Hurra! – Lägg sillstjärten på ölkannan! ­Trumf i bordet! – Tig, käring! – Svavelstickor här, sex knippor för en vitten. – Trumf i bordet! Åtta styver håller jag. – Kurage, du gamla granadör! – Vänd opp och ner på bolsfoten! …

Ur vägen kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar! – Gör inte av med nylänningen med sudna kringlorna runt halsen! – Gutår! Sup mig till! – Släpp fram Movitz med basfiolen! Mak åt er sillpackare, bagarpojkar, nyrenbergare, skräddare och fågelfängare!”

1868. LYRIKERN ELIAS SEHLSTEDT VAR TULLINSPEKTÖR I SANDHAMN 1852–1869 SKILDRADE SKEPPSBRON I DIKTEN STOCKHOLMSBILD.

Fraktgods hela Skeppsbron packas, kaffe stackas – buffelhudar och bokhållarspring! Skepp och skutor, som till land sig närma lustigt svärma mäklare som flugor kring. Hamnkaptener och grossörer, kontrollörer lotsbestyr om lästetal och fot! Ångbåtspipor, rök och vin i tågen, ’Gamla vågen, ’ Reisens portvin mitt emot! Kättingskrammel, packhusherrar, häst och märrar, rodd och stadsbud och visitation! Strömingskorgar, vita jungfrustubbar, Dihlströmsgubbar, prat och dunst på Fiskarbron! Skräll och skrammel uti slussar, omnibussar, vinsch- och pumpspel hela hamnen rund; ålandsostar trillas om och borras, skånska knorras, knick och knack i brännvinssprund.

1937. PÅ 1900-TALET ÄR DET DAGS FÖR VILHELM MOBERG ATT GE
SIN BILD AV SKEPPSBRON. HÄMTAD FRÅN ROMANEN SÖMNLÖS.

Men längs Skeppsbrokajen nedanför hans fötter reser sig lyftkranarna som jättefåglar från de stora djurvidundrens tid på jorden. De är långhalsade fåglar med väldiga järn­krokar till näbbar. Dessa järnnäbbar dinglar nu lediga och tomma, men de står med sina halsar sträckta och spanar efter rov i fjärran. Fåglarna spejar utåt havet. Därifrån kommer lasten, som de ska bära i sina näbbar – föda, kläder, njutningsmedel, allt ska de bärga in åt stadens människor. Lyftkranarna vid kajen står där i beredskaps­vakt, medan majmorgonen öppnar sin dörr och släpper ut ljuset över staden. Spiror glim­rar, hustak glänser. Det är en ljus morgon.

LYSANDE STJÄRNOR, SPELKULOR OCH EN ÖLHANE

Skeppsbron 34 och 36 ägdes av familjer som ingick i Skeppsbroadeln. Namnet myntades på 1700-talet av bördsadeln och var en ironisk titel på uppkomlingar som inte bara snabbt hade fått stora ekonomiska tillgångar, utan även gifte sig in i de gamla släkterna. Ve och fasa. Att dessa företagare gynnades av statliga privilegier gjorde inte saken bättre för den gamla adeln.

Spåren från dessa nya, förmögna borgerliga köpmannafamiljer, som även var högt stående både i kultur och bildning, syns både på fasaderna och interiören. I Phoebus 10 har ett stort arbete lagts på att restaurera fastighetens vackra dekormålningar.

Nr 36 uppfördes, som nämnts, 1676 av Peter Thuen med Nicodemus Tessin som arkitekt. Drygt 100 år senare målades interiörerna på bostadsvåningen på våning 3 av bröderna Louis och Jean Baptiste

Masreliez. Louis, som var den äldre, var målare, tecknare och grafiker. Jean var bildhuggare, och tillsammans, som inredningsarkitekter, var de en maktfaktor i kulturen och två av den gustavianska epokens mest lysande stjärnor. Pompeji hade nyligen upptäckts, och deras verk med drag från just antiken och klassicismen syns bland annat i Tullgarns slott, Stockholms slott och Gustaf III:s paviljong i Haga. De två formade framförallt den sengustavianska stilen, och den vackra dekoren i Thuenska huset färdigställdes 1791, ett år före mordet på Gustaf III.

Interiörerna är av ett högt kulturhistoriskt värde och har sedan 2021 noggrant restaurerats. Fukt, borrhål, sprickor och tillfälliga lagningar är nu åtgärdade, och historien har fått ytterligare en glansperiod. Även det dekormålade rummet på våning 2 i nr 34 har under historien fått sina skador. Bland annat fanns sprickbildning i det vävspända fältet – det och mycket annat är nu åtgärdat.

Mycket av historien i Gamla stans hus syns inte. Den ligger under markytan. På 1500-talet stod här till exempel fem försvarstorn utplacerade mellan Drakens gränd och Norra Bancogränd. Ett stort arkeologiskt arbete genomfördes när man i sex gropar grävde sig neråt. De djupaste var 1,5 meter, och i jorden under källarens kalkstensgolv hittades allt från kritpipor, skosulor, spelkulor och keramik till en så kallad ölhane. ”Hahne” betyder tupp på tyska, och en ölhane är en öltunnas tappkran, ofta dekorerad med en tupp som handtag. I den östligaste delen av fastigheten har man funnit ”Koggbron”, föregångaren till vår tids Skeppsbro.

Det är med andra ord stort som smått som vilar under vårt hus – något att tänka på när man sitter här en helt vanlig vardag, flera hundra år senare. Här fanns någon som öppnade fönstret, rökte en pipa, njöt av målningarna och blickade ut över båtarna som kastade loss – precis som vi.