Axfast

Axfast årsrapport 2019: Odla metropolis

Medium saul leiter paris 1959
Medium scuola di atene agoran i ANTIKENS ATEN ÄR URSPRUNGET FÖR DE FLESTA AV VÅRA STÄDER. LIKSOM FÖR filosofin och DEMOKRATIN.
Medium blaise reutersward nycv7   ur corners and vegetation nh15
Medium 4a18573u NÄR SPANJORERNA KOLONISERADE AMERIKA TOG DE MED SIG DEN ROMERSKA STADEN SOM IDEAL.
Medium dscn4850 MED INDUSTRIALISERINGEN KOM DE TVÅ STÖRSTA PARADIGMSKIFTENA EFTER VATTENRENINGEN. FÖRST DEN ELEKTRISKA GATUBELYSNINGEn, SEDAN MASSBILISMEN.
Medium r8a757 LÄKEKONST, PAPPERSTILLVERKNING OCH NY VETENSKAP fick NYA URBANA PLANTOR att BLOMSTRA: VENEDIG, PADOVA, PARIS, FLORENS, BRYGGE, AMSTERDAM.
Medium gg 1016 2018 DE MEDELTIDA RINGMURARNA var inte så slutna som de såg ut. KÄTTARE OCH FLYKTINGAR GNUGGADE AXEL MED PRÄSTER OCH BORGARE.
Medium 1641954 Catherine Deneuve och David Bailey drar en lättnadens suck över att Le Corbusiers Parisplan stannade på papperet.
Medium sdlnpcneu7h4vm nh
Medium poche019 ”The side of the street with the most obstructions and slowest going is the side that attracts people.” – nicholas blomley
Medium sdlap7jlkx62r0 nh ”Storstädernas religiösa berusning – panteism. Jag är alla; alla är jag. Vimmel.” – charles baudelaire
Medium sdlxwmvjgbmf98 nh
Medium sdl7y1pzhc3 sm nh
Medium 0028 hi ”Upptäckten av en ny maträtt bidrar mer till mänsklig lycka än upptäckten av en ny stjärna.” – A. Brillat-Savarin
Medium sdlseqalyymvnu nh ”Kroppar som urbana skogar.” – Anastasia Loukaitou-Sideris
Medium tokyo japan 11mikaelolsson ”Cautiously, as you were entering a swimmingpool for the first time in years, you ease yourself into the ranks of pedestrians.” – Jay McInerney
Medium grk rh062697
Medium 09may456c ”… where the individual can be both self and other, where he can become an underground man and go unnoticed and where his secrets can remain secrets.” –Mark W. Turner
Medium sdlnry1x57xt88 nh Inga membran, inga oväntade möten med främlingar, inget motstånd. Enligt analogin med barnuppfostran är det svårt att bli vuxen i sådana städer.
Medium smoke over manhatten grayscale Det kräver träning att gå vilse i staden på rätt sätt. Inte bara att tappa bort sig, det kan vilken klåpare som helst, men att ströva vilse på samma sätt som man gör i skogen.
Medium metropolis fritz lang FORSKARE INOM URBAN DESIGN MENAR ATT MOBILEN I GRUNDEN FÖRÄNDRAT OSS SOM STADSBOR GENOM ATT SKAPA EN NY, BÄRBAR PRIVAT SFÄR.
Medium db2017al00177 overfull I ETT SEKEL LÄT VI BILEN STYRA VÅR STADSUTVECKLING, MED KÄNT RESULTAT. så varför tro att den smarta staden nu ska uppnås med SJÄLVKÖRANDE BILAR?
Medium the traveler ”Snart går månen upp och lägger sin stora slant i kvällens ficka.” – Stig Sjödin
Medium paris 2006 anderspetersen
Medium venedig 1982 anders petersen eps kopiera
Medium japan I Japan dör tiotals personer varje år när de ramlar av tågplattformar med ögonen klistrade vid mobilen.
Medium sdln3lt0jyuoda nh

Odla metropolis

Någon gång mellan 2010 och 2015 hände det: För första gången i mänsklighetens historia var mer än hälften av världens befolkning bosatt i städer. Sedan dess har det rullat på, varje vecka har tre miljoner nya lantisar konverterat till stadsbor. Och inget tyder på att strömmen ska avta.

Med fötterna mitt i historiens största folkvandring är det svårt att säga exakt hur den kommer att förändra våra värderingar och beteenden. Men urbansociologerna gör sina iakttagelser. 

En vanlig observation är att storstadsbor har en klent utvecklad nationalkaraktär. Berlinare är mer lika New York-bor än byinvånarna i Sachsen. En revisor från London har mer gemensamt med kollegorna i Singapore än med de i en skotsk småstad. Den tendensen har kanske förstärkts med globaliseringen, men den är knappast ny. Redan Rousseau skrev: ”Om du vill studera ett folk, gör det utanför städerna. Det är din enda chans att förstå dess särart.” Om inte förr så fick han rätt i det amerikanska presidentvalet 2016. Då röstade stads- och landsortsbor så olika att befolkningstäthet var ett bättre verktyg för valanalys än såväl inkomst och utbildning som etnicitet och kön. Och samma sak ser vi i Östeuropa och Turkiet där nationalistpartierna dominerar på landsbygd och i småstäder, medan de gör dåliga eller rent usla val i huvudstäderna.


Det vi också vet är att städerna förändrar sina inflyttade. I mötet med människor som är olika dem själva blir de snabbt mer liberala, toleranta och kosmopolitiska. Mindre bundna av släktband, traditioner och enhetskultur. Vilket berlinarna gärna sammanfattar med sitt ”Stadtluft macht frei”, stadsluft gör dig fri. Uttrycket har hängt med ända från medeltiden då regeln var att en förrymd livegen lantarbetare kunde bli en lagligen fri man efter att ha hållit sig undan i ett år. Och det enda ställe där det var möjligt var i de myllrande städerna.

En som levde sitt liv enligt det tyska ordspråket var den nyligen framlidne journalisten Bobo Karlsson, storstadens förste älskare i vårt land. I artiklar och böcker upprepade han ofta sitt påstående om att ”städer är snällare än länder”. För när Spanien stod och stampade för att ta sig ur Franco-eran, då var det ett nyvitalt Barcelona som såg till att det hände. I ett Libanon präglat av sekteristiskt våld viftar ett prövat Beirut fortfarande med den kosmopolitiska flaggan. I ett Turkiet som blir alltmer auktoritärt spjärnar Istanbul emot. Liksom S:t Petersburg i Ryssland och Shanghai i Kina.

Länder känns ofta aggressiva, städer vill hellre göra affärer och ha det trevligt. Så tänk om vi kunde skapa ett parallellt FN bestående av borgmästarna i världens stora metropoler. Vad skulle vi då inte kunna åstadkomma för fred, klimat, samförstånd, kreativitet och innovationskraft.

Men tills den fantasin blir verklighet måste vi fortsätta att odla det goda metropolis. Prata mindre om prefix och positioneringar som tech, media, event och smart – och mer om bara Staden. Fråga oss vad den i sin kärna är och vad den gör med oss. Varför vi älskar den och vad den behöver.


stadens
ansikten

Den som flyger in över dagens megastäder har svårt att upptäcka någon atensk agora eller florentinsk piazza. Men lockelsen och drivkrafterna är desamma nu som då: drömmarna om frihet och självförverkligande, den bubblande kreativiteten och stegrade livskvaliteten.

från aten till bangalore

Hur har då storstaden utvecklats genom historien? Frågan borde förstås besvaras med ett praktverk i femtio band, men här kommer i alla fall några viktiga hållpunkter i vår del av världen.


Antikens Aten är ursprunget för de flesta av våra städer, liksom för demokratin. Under 400-talet f.Kr. drog man till sig de bästa hjärnorna från ett krigshärjat Mindre Asien (ungefär på samma sätt som New York attraherade europeisk intelligentia på 40-talet). Utgångspunkten var agoran eller torget. Där i myllret möttes tankekraft och dådkraft, perser och kretensare, och där föddes den västerländska filosofin, teatern, konsten, historievetenskapen och massor av tekniska innovationer.

Aten blev mönstret i tusen år. Alexandria, Rom och Milano är några av de tidiga efterföljarna. De romerska ingenjörerna återgäldade inspirationen med den viktigaste innovationen någonsin för livet i staden: vattenrening. Därför kunde London, Marseille och Tarragona bli öar av civilisation på i övrigt barbariska platser.


När det romerska riket föll kom en tid av lantlig stagnation i Europa. Utom i söder där de då islamiska städerna Palermo, Sevilla och Cordoba blev kosmopolitiska inkörsportar för idéer, varor och människor från arabvärlden, Indien och Kina. Läkekonst, papperstillverkning och ny vetenskap gjorde så småningom att nya urbana plantor blomstrade utifrån handelsplatser och universitet. Venedig, Padova, Paris, Florens, Brygge, Amsterdam.

När spanjorerna koloniserade Amerika tog de med sig den romerska staden som ideal. Och när så industrialiseringen dundrade in växte både de amerikanska och europeiska städerna explosivt utifrån sina romerskinfluerade kärnor. Med industrialiseringen kom också de två största paradigmskiftena efter vattenreningen. Först den elektriska gatubelysningen som gjorde att människor kunde mötas och roa sig i offentligheten efter mörkrets inbrott. Sedan massbilismen som gjorde slarvsylta av den klassiska stadsplaneringen.

Marken var krattad för globaliseringens megastäder.


Den som flyger in över dagens Bangalore eller Sao Paolo har svårt att hitta någon atensk agora eller florentinsk piazza i nebulosan av ljuspunkter. Men lockelsen, drivkrafterna och effekterna är desamma nu som då: Drömmarna om frihet och självförverkligande. Korsbefruktningen av idéer i mötet mellan främlingar. Den bubblande kreativiteten och stegrade livskvaliteten.

Stadshat

Men alla har inte varit lika övertygade om stadens välsignelse. Ryska narodniki på 1800-talet predikade lantromantik och avrättade tsaren för att visa bönderna att stadseliten minsann inte var mer värd än dem. Mao och röda khmererna försökte båda att flytta sina länder och folk tillbaka till landsbygden, med katastrofala mänskliga följder. Gandhis asketism utgick från lantlivets moraliska överlägsenhet.

Liksom den argentinska rörelse som på 1920-talet lyckades göra gauchon till nationalsymbol i kamp mot städernas degenererade tango- och barkultur. Nazisternas chefsideolog Alfred Rosenberg anklagade storstaden för att främja homosexualitet och kallade den ett ”förstadium till kvinnostaten”.

Men även i vår tid flammar ilskan. Under 2018 fick vi se de politiskt spretiga gula västarna dra från landsbygden till Paris för att sätta eliten på plats, en stad som IS strax innan utsett till ”den perversa horstaden”.

För alla dessa har kosmopolitism varit ett fult ord.

Vilket det också är för Trumps och Orbans kärnväljare. För hundra år sedan kallades kosmopoliterna för blaserade flanörer och nihilistiska dandyer, i dag för PK-maffia eller liberal elit. Domen då var densamma som i dag: Storstadsmänniskan har tappat sin koppling till nationen, traditionen, naturen och produktionen och därför blivit dekadent.


Hur man ser på den kosmopolitiska människan avspeglar sig också i språket, nu som då. För Immanuel Kant var hon ”medborgare överallt”, för Theresa May en ”medborgare av ingenstans”. Där den ene ser öppenhet mot världen ser den andre svek mot stammen. ”Vi är dom” vs. ”vi mot dom”.


DÄR FRÄMLINGAR MÖTS

Storstadens publika sfär är en förutsättning för demokrati. Ju mer tät och blandad den är, desto mer demokratisk och kreativ. Och ju mer den publika sfären inskränks, desto mer lik blir staden en by där majoritetskultur och tradition bromsar människorna. 

Tre miljoner nya stadsbor varje vecka. Landsbygden satt på undantag. Det kosmopolitiska satt under attack. Självklart hänger allt ihop. Så hur ska vi odla och kultivera metropolis i denna tid? Kan utformningen av parker och kvarter göra oss till bättre människor? Hur planerar och ritar man städer så att de skapar kreativ korsbefruktning och blir framgångsrika innovationscentra i den globala konkurrensen?

Och när ska vi låta staden bara vara ifred och utveckla sig själv?


Den amerikanske sociologen Richard Sennett har ägnat hela sitt liv åt att svara på de frågorna. Hans mest grundläggande slutsats är att framgångsrika städer maximerar nya möten. Därför definierar han storstaden som ”en mänsklig bosättning där främlingar möts”.

Den publika sfären och den privata

För att förstå städers dynamik har filosofer ända sedan Aristoteles pratat om ”den publika sfären”. Motsatsen, den privata sfären, kan vara allt från familj eller herrklubb till frikyrkoförsamling eller gated community. Här är de sociala reglerna tydliga, erfarenheterna gemensamma och åsiktsgemenskapen stark.

I storstadens publika sfär blir man ständigt utsatt för det nya och okända. Tack vare den anonymitet man känner i vimlet blir man fri att forma sig själv, utan hänsyn till släktträd och skråtraditioner. Utan den friheten hade surrealismen aldrig fötts i Paris passager eller 80-talets gayscen i New York lockat så mycket konstnärlig talang från småstäderna. Utan den inga liberaler eller suffragetter. Stadtluft macht frei.

Den publika sfären är därför en förutsättning för demokrati. Ju mer tät och blandad den är, desto mer demokratisk och kreativ. Och ju mer den publika sfären inskränks, desto mer lik blir staden en by där majoritetskultur och tradition bromsar människorna.


Vissa filosofer har också sett den fria pressen som en del av den publika sfären. En mental plats där olika åsikter möts på samma sätt som främlingar på ett torg. Länge tänkte vi på internet på samma sätt, som ett globalt torg där friheten skulle vara total och alla gränser mellan människor skulle suddas ut.

Men i dag konstaterar vi att journalistiken är i fara. Dels på grund av auktoritära regimer, men framför allt för att Facebook och Google skapar massdöd bland de seriösa medierna genom att ta över deras annonsintäkter. Dessutom har de sociala medierna drabbats av en akut bymentalitet genom sina algoritmer som styr människor in i filterbubblor av likasinnade.

Den fysiska, publika sfären i städerna är alltså viktigare än på länge.


Det byggda och det levda

Sennett delar upp staden i två skikt, ”det byggda och det levda”, eller kropp och själ om man så vill. Precis som de flesta av sina kolleger menar han att stadslivet märkligt nog har försämrats sedan 1800-talets början. Att människor i 1700-talets Paris och London mycket oftare utbytte åsikter med främlingar och umgicks över sociala gränser än efter boulevardernas och borgerskapets blomstring.

I Venedig kan man fortfarande få en känsla av det ursprungliga livet på campon där människor möter både vänner och främlingar på väg till och från jobbet, affären, skolan och Aperolen innan lördagsmiddagen. Det byggda och det levda hänger ihop.


Men i Paris, Barcelona och Stockholm började de glida isär på 1800-talet. Med de stora regulariseringarna försvann många av de medeltida torgen och därmed många möten. Boulevarder och avenyer anlades för att kanoner och kavalleri skulle kunna kväsa uppror. Människornas fokus flyttades från andra människor till butiksfönstren. Arkitekterna och planerarna hade börjat få ett övertag över ”det levda” i staden.

Och värre skulle det bli. Med 1900-talet kom bilen och med den ett nästan totalt fokus på ”det byggda”. Le Corbusier drog slutsatsen att den nya människan behövde en ny typ av gata, en ”trafikmaskin”. 1925 presenterade han en ny plan för Paris där hela Marais skulle rivas och ersättas av uniforma X-formade höghus som bilarna kunde köra under. Den gamla tidens gatuliv, som han kallade en ”orenhet”, skulle helt avskaffas: ”Kaféer och nöjesetablissemang ska inte få breda ut sig som svamp över Paris gator. Vi måste döda gatan!”

Varken Parisplanen eller den han gjorde för Stockholm förverkligades. Men visionerna blev ändå verklighet i tusentals förorter, från Chicago till Moskva. Sjukhus och skolor byggdes som isolerade campus, huvudgator ersattes av shoppingcentra, bostadshus blev lagerbyggnader för fattiga. Det levda hade besegrats av det byggda.


Men det andra diket är heller inte toppen. När medborgare får forma sina miljöer utan planerarnas kontroll klarar de inte att skapa några riktiga städer. Ett exempel är alla de slumområden som växer planlöst på södra halvklotet i dag. Som kaotiska väntrum till storstädernas arbetsmarknader, men ändå helt frikopplade från dem. Ett helt annat exempel är förorternas gulliga trädgårdsstäder och gated communities där dynamiken ofta stannar vid yogapass och cykelställsdiskussioner.

Den slutna staden och den öppna

Man skulle kunna tro att de medeltida ringmurarna är historiens tydligaste exempel på slutenhet. Men det bara ser så ut. I själva verket fungerade de mer som silar. Handelsvaror och människor strömmade igenom, och på båda sidor om muren uppstod oreglerade bosättningar. Svarta marknader växte bredvid de officiella, kättare och flyktingar gnuggade axel med präster och borgare.

Som betydligt tätare stadsmurar fungerar de moderna trafiklederna. Runt en sexfilig infartsväg uppstår oftast ett ingenmansland. De stadsdelar trafiken skär igenom separeras effektivt. Rika hålls från fattiga, asiater från latinos, finanscentra från nöjesliv och så vidare. Tack och lov ser vi allt färre städer byggas efter bilar på det sättet, men istället skapas murarna med hjälp av hus.

Googles New York-högkvarter är byggt för att ingen anställd ska behöva lämna det. Utom för att (till äventyrs) sova. Frukost, lunch, middag, nöjen, motion, kemtvätt… allt finns innanför receptionen, ingen behöver gå ut och ingen obehörig kommer in. Det enda man möter under sin arbetstid är en monopolistisk företagskultur och människor som är som man själv. Det är den gamla bondbyn eller herrklubben i ny gestalt.


Även Apples huvudkontor i Cupertino har beskyllts för att vara ett ”Versailles för tech-noblessen”. Men det är en missriktad metafor. Just Ludvig XIV:s Versailles var faktiskt ett exempel på en öppen stad i miniatyr. Där strömmade handlare, matkärror, tjänstemän och arbetare ständigt runt i de magnifika foajéerna. Inte heller Notre Dame och andra katedraler var enbart guds hus, utan också scener för politisk agitation och marknader för örtmediciner och krimskrams.

Saker händer. Handelsvägar dör och människor tvingas flytta. Klimatet förändras och hus måste flyttas. Stadsdelar gentrifieras eller fylls av helt nya näringar. Det är ofta då som stadsbyggandets dolda kvaliteter visar sig. En smart planerad stad är flexibel och kan omprogrammeras. En stad som vilar på alltför rigid grund kan bara förfalla.

Vad vi behöver i dag är givetvis inte fler slott eller katedraler, men vi behöver fler byggnader, stadsdelar och städer som öppnar sig för fler människor och fler funktioner. Ett fint exempel är en av Notre Dames grannar, kulturhuset Centre Pompidou. Visionen var att skapa ”en plats för alla människor, åldrar och religioner, fattiga och rika”. Halva tomten, en gammal parkeringsplats, användes för att anlägga ett livligt torg, från det var alla välkomna in i foajén. Där inne var man dessutom välkomen att tala offentligt om vad man ville, vare sig man var spränglärd eller galen, glad eller arg.

Centre Pompidou fungerar alltså helt annorlunda än exempelvis Rem Koolhaas CCTV Building i Shanghai och Norman Fosters ”Gherkin” i London, spektakulära byggnader som inte släpper in någon och är omgivna av död yta där man på avstånd ska beundra exteriören. Om fler kontorsbyggnader planerades med en blandning av publika och stängda ytor skulle både byggnaderna, stadsdelarna och städerna bli mer levande.


Rigid eller flexibel

Saker händer. Handelsvägar dör och människor tvingas flytta. Klimatet förändras och hus måste flyttas. Stads- delar gentrifieras eller fylls av helt nya näringar. Det är ofta då som stadsbyggandets dolda kvaliteter visar sig. En smart planerad stad är flexibel och kan omprogrammeras. En stad som vilar på alltför rigid grund kan bara förfalla.

Ett tydligt exempel är många av de städer och stadsdelar som byggdes under Kinas enbarnspolitik. En oerhörd mängd hus med mycket små lägenheter. När ekonomin växte och enbarnspolitiken lyftes bort blev husen oanvändbara, eftersom de inte gick att bygga om.

Samma sak hände med hela stadsdelar under boomen i Shanghai för något decennium sedan. Den snabba utvecklingen gjorde att placeringen av och funktionen i många hus och gator blev obsolet. Och vare sig man rev bort dem eller lät dem förfalla så började dessa övergivna platser att döda omkringliggande områden.


En stadsförstörelse i den skalan ser man oftast bara i totalitära system, men i något mindre omfattning finns den överallt. Tomma shoppingcentra är strösslade över hela västvärlden i e-handelns spår. Kontorsfastigheter med rigid planlösning, som KPMG-huset i Stockholm, rivs för att nytt och tidsenligt ska byggas på samma plats.

Renzo Piano och Richard Rogers som ritade Centre Pompidou var smartare än så. De skickade tanken ända in i en framtid där byggnaden kanske inte längre skulle vara kulturhus. De ritade och konstruerade varje våningsplan så öppet och flexibelt att det skulle kunna fyllas med något helt annat. Galleria, universitet, kontor… allt skulle funka.

Den mest hållbara byggnaden, speciellt ur ett miljöperspektiv, är alltid den som redan är byggd.


Harmoni eller friktion

Under 2019 fick Stockholm både sin Kägelbanan-debatt och sitt Hornsbergs Strand-debacle. Två små skalv som blottlade olika synsätt på en stad som länge hållit sig med samma varumärkesvärden: vacker, ren och säker.

Enligt den holländske urbanisten Abram de Swaan är det värden som är mer eftersträvansvärda för ett badrum än en stad. ”En pulserande och utvecklande storstad”, skrev han, ”är inte polerad och förutsägbar, utan en ständig växling mellan nöjen och överraskningar, irritation och friktion”.

Självklart är tanken inte att en stad ska vara smutsig och farlig. Men för att stimulera kreativitet och tillväxt har alla betydande metropoler i världen öppnat sig för olika etniciteter, klasser, religioner, livsstilar och subkulturer. Då skapar man oundvikligen friktion genom möten med obekväma åsikter, konkurrerande kompetens, främmande matos och provocerande kläder. Det skavandet är precis vad som skapar kosmopoliter. Människor som inte nödvändigtvis vill identifiera sig och ha nära relationer till ”de andra”, men som lärt sig att stimuleras av deras närvaro.


New York, Shanghai, Mexiko City, Paris och London är alla resultatet av sådan friktion. Och när brittiska folket röstade sig ut ur EU för att slippa östeuropeiska immigranter, då röstade London emot. När man lever i en av världens mest kreativa städer är det nämligen svårt att missa vad som skapar den.

Man kan jämföra processen med att bli vuxen. Barn utvecklas genom att exponeras för olikheter och observera olika modeller för samvaro med andra. Hur man närmar sig och talar med varandra, hur man tolkar subtila signaler, löser konflikter och odlar goda relationer genom flexibilitet och förståelse. Sådant lär man sig genom att gnuggas i den publika sfären, inte genom att bara vaggas i den privata.

En annan aspekt av friktionen är frågan om att orientera sig. De flesta som hamnar i en världsmetropol för första gången får en slags svindelupplevelse. Vissa hanterar den genom att låta sig styras rätt av en blå prick i Google Maps – och ser därmed mer av kartan än staden. Andra följer motståndets väg. Prövar sig fram och riskerar att hitta dit de inte visste att de ville.


1900-talets store stadsfilosof Walter Benjamin menade att det kräver träning att gå vilse i staden på rätt sätt. Inte bara att tappa bort sig, det kan vilken klåpare som helst, utan att ströva vilse på samma sätt som man gör i skogen. Rebecca Solnit, en samtida vandrarförfattare, tolkar honom så här: ”Att vara vilse i Benjamins mening är att vara fullständigt närvarande, och att vara fullständigt närvarande är att ha förmågan att befinna sig i osäkerhet och mysterier.”

Tränar man på det i staden klarar man det oftast även i sitt förhållande till världen.

Barriärer eller membran

La Marqueta är en täckt marknad i New Yorks Spanish Harlem, en av stans fattigaste stadsdelar. I söder, vid 96:e gatan, gränsar den mot stans rikaste stadsdel, Upper East Side. När La Marqueta skulle göras om och flyttas efter en lång tid av förfall valde man att placera den mitt i Spanish Harlem, tjugo kvarter bort från Upper East Side.


En av de som arbetade med projektet var Richard Sennett, och han tar ofta upp lösningen som en svart plump i samvetet. Om planerarna lagt marknaden på gränsen mellan stadsdelarna – istället för mitt i Harlem – hade man skapat ett poröst membran, en chans för främlingar att mötas naturligt i daglig shopping. Att stimuleras av andra, utan att identifiera sig med dem.

Som ett annat exempel på membran kan man se dagens coworking-företag. Åtminstone den typ som inte fokuserar på en enda yrkesgrupp. Den första fråga man ställer sig när man ska välja coworking-yta är inte hur kaffet smakar eller vilka kontorsstolar som erbjuds, det är vilka andra som sitter där. Kan jag hitta nya kunder i nya branscher här? Kan jag få kontakt med människor i tangerande branscher som jag kan utveckla helt nya affärsidéer med? Kan jag förändras?

Ett exempel på barriär har vi redan nämnt: Googles HQ i NYC, där allt är byggt och tänkt för att de anställda aldrig ska utsättas för friktion eller överraskning. Identifikation utan stimulans.


Två Google i kolossalformat är städerna Songdo i Sydkorea och Masdar i Förenade Arabemiraten. Båda har kostat ofattbara pengar att bygga och båda brukar kallas ”smarta städer”. Men enligt Sennetts resonemang är de snarare fördummande. Här finns inget gatuliv, bara byggnader som ingen någonsin behöver lämna eftersom allt finns där man är. Arkitekturen signalerar alltid vilken funktion den erbjuder, och det finns ingen ”risk” att hitta dit man inte visste att man ville. Inga membran, inga oväntade möten med främlingar, inget motstånd. Enligt analogin med barnuppfostran är det svårt att bli vuxen i sådana städer.

Högt eller lågt

Turiststaden Paris lever högt på sin historia av kultur och romantik. Och vilken förstagångsbesökare kan flanera genom Montmartre utan att tänka på alla de fattiga och begåvade konstnärer som levde på baguetter och absint under takåsarna för ett sekel sedan. Men under samma takåsar bor i dag fondförvaltare i skinande vindsvåningar. Centrala Paris har blivit fruktansvärt dyrt, och skälet är de stränga regleringar som kom till för att bevara 1870-talets stadsbild intakt. Det vill säga låg. 1960-talets tilltag att bygga skyskrapan Tour Montparnasse har ingen vågat eller kunnat upprepa.

Ett extremare fall är Bombay. Här har de ännu strängare höjdrestriktionerna gjort att staden ensidigt svällt ut på bredden. Det mest uppenbara resultatet är konstanta trafikstockningar och absurda pendlingstider. Bostäderna är små och trånga och kostar svindlande summor att köpa. Bombay är till och med dyrare än Shanghai, trots att den senare är en hetare stadsekonomi.


I Paris har alltså byggregleringarna skapat en boutiquestad för de bemedlade, i Bombay en helt onödig misär och missade chanser i konkurrensen med andra metropoler.

I båda fallen borde man ha sneglat mer på en stad som Chicago. Här kostar bostäderna inte ens hälften av vad de gör på Manhattan, och kontorshyran är betydligt lägre än i Boston och San Francisco. Skälet är enkelt: Man bygger. Och om möjligt bygger man högt. Vilket betyder att trängseln minskar och – inte minst – att man slipper förstöra hus, platser och monument som verkligen är värda att bevara. 

ÄR SMARTA
STÄDER DUMMA?

Frågan är om vi ska låta teknikindustrin styra dagens stadsutveckling, som en gång bilen gjorde. Är målet tillgängliga, inkluderande och hälsosamma städer? Är smartphones, AI och självkörande bilar medel vi kan använda för att nå det målet? Varför satsar vi i så fall som om medlen vore mål?


Songdo och Masdar är långt ifrån de enda städer som kallar sig själva smarta. Att bli ”världens smartaste stad” är numera ett självklart vallöfte för världens borgmästarkandidater. Men vad betyder det egentligen?

Den vanligaste definitionen på en smart stad är att den utnyttjar digital teknik för att samla in data som används för en effektivare användning av resurser och service. Men den som vill kan lika gärna motivera medaljen med fina universitet eller stor tjänstesektor, det vill säga en smart befolkning. Och för den stad som inte har en sådan kan etiketten användas om satsningar på ekologisk hållbarhet.

Rio de Janeiro är en metropol som inte kallar sig smart, men ändå är det. Här har man valt att koordinera det som redan händer i staden, istället för att styra vad som ska hända. Att hantera komplexitet snarare än att planera bort den.

I ett jättelikt samarbetsprojekt mellan staden, IBM och Cisco har man skapat ”The headache room”, en kommandocentral som hanterar en otrolig mängd data om vad som händer i realtid. Här finns alla trafikstockningar, folksamlingar och problem i lokaltrafiken på digitala skärmar. Och här fattar människor tusentals beslut varje dag för att få fram ambulanser, poliser och brandkår. Här skickar man ut tips och uppmaningar till medborgare för att lösa knutar. Staden får den frihet den behöver för att utvecklas dynamiskt, och medborgarna får en chans att vara vuxna i sitt förhållande till den.


Men den vanligaste reflexen för en stad som vill vara smart är en annan. För några år sedan visade en studie att långt mer än hundra betydande storstäder storsatsar på självkörande fordon. I ett sekel har vi alltså anpassat våra städer till bilen – och satsat våra pengar på vägar och parkeringsinfrastruktur. Samtidigt har forskningen lärt oss vilka utmaningar som är städernas största: växande ekonomiska skillnader, social isolering, bostadsbrist, psykisk och fysisk ohälsa. På just de parametrarna rankas Paris, London och New York lågt. Ändå ligger de i topp på listan över ”smarta” städer.

Så frågan är om vi än en gång ska låta den teknologiska industrin styra våra satsningar. Är målet tillgängliga, inkluderande och hälsosamma städer? Är smartphones, AI och självkörande bilar möjligen medel vi kan använda för att nå målet? Varför satsar vi i så fall som om medlen vore mål?

Den som i dag letar efter bevis för smarthet från de smarta städerna hittar inte många stora innovationer.

Londons försök med interaktiva, flexibla vägkorsningar är möjligen ett undantag: Övergångsställen och varningssignaler i form av lampor i gatan som tänds och släcks allt efter faror och trafikintensitet. I övrigt handlar det förvånansvärt ofta om kommunala evenemangsappar, laddstolpar för mobiler och internettäckning i parker.

Den som letar efter djupare analyser och problemformuleringar hittar ännu mindre.

Å ena sidan av mobilen

En dag kommer vi förmodligen att räkna den smarta mobilen till stadens viktigaste paradigmskiften, tillsammans med vattenreningen, den elektriska belysningen och bilen. Men frågan är om den går till historien hand i hand med elektrifieringen, det vill säga som en hjälte för den publika sfären. Eller i sällskap med bilen, som en inkräktare.

Den smarta mobilen har revolutionerat vår tillvaro. För första gången i världshistorien kan vi vara konstant underhållna, informerade och i kontakt med våra vänner. Även när vi går på gatan eller sitter i ett möte. Vi kan googla, texta, tweeta, skajpa, facebooka, maila och nyhetssurfa i varje gathörn. Vi kan förhöja våra upplevelser av staden genom att hitta hemliga barer i undangömda gränder, vi kan artbestämma träden längs vägen dit och få veta vem som ritat huset på hörnet. Vi kan dela med oss av våra tips och bilder till miljarder människor, rapportera brott och olyckor i realtid.

Vem kan påstå att en sådan utveckling inte ökar kontakten mellan människor? Att mobilanvändare inte är engagerade i staden?

OK, ibland är de inte det, tack och lov. I den digitala eran slipper vi småprata med kreti och pleti på bussar och i doktorns väntrum – utan att bära svarta solglasögon och en sur min. Barn kan plötsligt njuta av ett restaurangbesök tillsammans med vuxna som ändå bara kan prata om sina chefer eller pensionsfonder. Möjligheten att vara ensam med sig själv är ju trots allt en av storstadens klassiska välsignelser.

Smarta telefoner kommer förr eller senare att ersättas av annan teknik, men den uppkopplade människan är irreversibel. Att tro något annat är bara teknikfientligt.


Å andra sidan av mobilen

För några år sedan skedde ett uppmärksammat mord på ett pendeltåg i San Francisco. I en av vagnarna stod en man i gången och viftade med en pistol. Han höjde den flera gånger och siktade mot folk i vagnen. Runt omkring satt ett par dussin medpassagerare försjunkna i sina mobiler och läsplattor. Ingen tittade på mannen förrän han plötsligt sköt en person. Sedan dess har det flödat in liknande rapporter. Människor har dessutom börjat fotografera brotts- och olycksplatser istället för att hjälpa offer först.

I Japan dör tiotals personer varje år när de ramlar av tågplattformar med ögonen klistrade vid mobilen. I flera amerikanska delstater har man av samma skäl infört förbud mot att texta medan man går. I New York har man målat uppmaningen ”LOOK!” på trottoarerna. Allt fler företag inför mobilfria möten och på restauranger har många sällskap börjat samla in telefonerna tills middagen är över.

Att gnälla på sådant ses av många som klassisk alarmism inför ny teknik. Men inte av de forskare inom Urban design på Tel Avivs universitet som gjort de djupaste studierna på området. Enligt dem har mobilen i grunden förändrat oss som stadsbor genom att skapa en ny, bärbar privat sfär. Med en bubbla runt varje användare har den ändrat vårt sätt att minnas, läsa och röra oss genom staden. Piazzan, boulevarden, the high street, parken – ingen av de klassiska exemplen på den publika sfären är självklart längre en plats där främlingar möts, där vi interagerar med och lär av dem som är olika oss själva. Allt det som är storstadens själ.


Det råder ingen brist på diskussion om vad den konstanta uppkopplingen gör med våra hjärnor. Men vad den gör med våra städer är det förvånansvärt tyst om. Och framför allt hur vi kan få digital teknik att stödja den publika sfären – bortom Tahrir-torget och Tinder.

Staden är starkare

Det finns förstås sanning på båda sidorna av myntet. Men de flesta metropoler som funnits i ett sekel har övervunnit större utmaningar än människor i mobilbubblor.

Oftast har de börjat som transporthubbar vid ett hav eller en flod. När de försvagats som handelsnav har de omvandlat sig för industriell tillverkning. Och när arbetskraften blivit billigare på annat håll har de gjort ett nytt förvandlingstrick in i informations- och finansekonomin. Och mer än någonsin bevisat sin eviga styrka: att föra kulturer och idéer tillräckligt nära varandra för att samarbeta och korsbefrukta varandra.

1990-talets vilda spådomar om work where you want-samhället blev inte ens en tummetott. De har överbevisats av urbaniseringen. Med internet kom inte människans ”frigörelse” från förtätade städer, kontor och skramlande tunnelbanor. Tech-utvecklarna själva gick i rakt motsatt riktning och gentrifierade stadskärna efter stadskärna över hela världen genom att flytta dit.

Visst kan man skajpa med vemsomhelst varsomhelst, men det är aldrig där inspirationen och de överraskande mötena kommer att ske. Ett spontant samtal på ett kafé, ett möte mellan främlingar i ett demonstrationståg, två entreprenörer som hamnar i samma sällskap på en fredagsdrink, ett postseminarium på en studentnation, en unison supportersång på en fotbollsstadion, en romantisk blick i en tunnelbanevagn… Sådana möten kanske blir färre, men de kommer aldrig att digitaliseras.

När vi pratar om städer, speciellt smarta städer, är det lätt att ledas in i tanken att staden är strukturer. Men städer är kött och blod och i den mån de förtjänar att kallas smarta så är det för att människorna som bor där gör varandra smartare.

Asfalten är grönare

De snabbt växande städerna och viljan att göra dem smarta i betydelsen mer hållbara har fått en märklig effekt: Storstäder har börjat uppfattas som ohållbara i sig. Urbanisten och Harvard-professorn Edward Glaeser har lagt mycket kraft på att bekämpa den uppfattningen.

Ett exempel: Tänk tanken att de växande befolkningarna i Kina och Indien skulle hoppa på den klassiskt amerikanska livsstilen med förortsboende och bilpendling. Det skulle innebära en enorm konsumtion av energi, byggmaterial och bränsle. Glesare samhällen och enfamiljsbostäder använder nämligen betydligt mer av allt detta. Människor i förorter och småstäder använder inte heller sina bilar bara för att köra till jobbet, utan ännu mer till ärenden, shopping, nöjen och barnens träning. Behov som de cityboende oftast löser till fots eller med kollektivtrafik.

Det finns till och med en generell beräkning på metropolens effektivitet: En storstad som fördubblar sin befolkning ökar sin kreativitet och produktivitet med 115%, men behöver bara 80% mer energi. Vilket förstås inte betyder att man i varje enskild stad ska vara nöjd med status quo.


Självklart betyder det inte heller att alla storstäder är lika miljösmarta. Ett platt, bilburet och luftkonditionerat Los Angeles kan till exempel inte mäta sig med ett Vancouver där man satsat hårt på kollektivtrafik, byggt på höjden och därmed både kunnat vara energieffektiva och bevara stora grönområden obebyggda.

Ljuva framtid

När vi nyss stängde böckerna för 2019 bodde 55% av mänskligheten i städer. När vi skriver 2050 kommer det enligt FN:s beräkningar att vara 68%.

Det är en hoppfull utveckling. Om vi bara visar att vi lärt oss något på gatorna och torgen de senaste 2500 åren.

Om vi använder den publika sfären för att så många främlingar som möjligt ska mötas, samarbeta, äta och dansa. Istället för att sorteras upp i fysiska och digitala filterbubblor som imiterar bygemenskapen.

Om vi slutar se tillväxt och ny teknik som självändamål och istället använder dem till att stödja människors verkliga behov, som bostäder, utbildning, hälsa, företagande och demokratisk fördelning.

Om vi släpper den destruktiva uppfattningen att digital kommunikation minskar våra behov av att vara fysiskt nära varandra.

Om vi slutar att romantisera bil och villa-livet på landet och inser att förtätade städer med höga hus och ambitiös kollektivtrafik är det verkligt gröna alternativet.

Om vi hyllar det kosmopolitiska arvet från historiens metropoler genom att fortsätta vara snällare än länder. Att hellre handla, kommunicera och samarbeta än att delta i nationell polarisering och isolering.

Om vi lägger 1900-talets planeringssjuka bakom oss och inser att en stad inte bara är asfalt och betong, utan framförallt kött och blod.