P.S.

Vi hade förstås kunnat fortsätta den materiella kärlekens lov i flera kapitel till. Men nu råkar vi ha kommit till den sjätte sidan från slutet och siffrorna knackar redan på dörren. Betong, gips och glas får vi lämna därhän. Men att inte ens nämna industrialiseringens superhjälte vore alltför sorgligt. Det starkaste och samtidigt mest formbara materialet av dem alla.

Fram till 1800 jobbade det smidda järnet antingen med att hålla ihop byggnader eller med att dekorera dem. Men när gjutjärnet kom fick det ta sig an de bärande rollerna, en uppgift som senare togs till ännu högre nivåer av stålet. Från passager, saluhallar och järnvägsstationer till Golden Gate och Burj Khalifa; metallerna förändrade arkitekturen i grunden.

Den mest berömda symbolen för den utvecklingen är märkligt nog en byggnad som inte har någon annan funktion än att visa upp sig: Eiffeltornet. Ett 300 meter högt monument som lade Notre Dame i skugga. Ett kyrktorn för tillbedjan av moderniteten istället för Gud.

Men järntornet pekar inte bara uppåt och framåt i historien, utan också tillbaka till naturen och det mänskliga byggandets ursprung. Gustav Eiffel var mycket stolt över den breda bas han efter noggranna beräkningar gav tornet, så att vinden aldrig kunde välta det. Men på exakt samma sätt är en ek konstruerad, med en bas bredare än alla andra träd. Till och med den inre konstruktionen stämmer. Om tornet är en enda stor kon av järn som hålls ihop av horisontella balkar, så är eken massor av koner staplade på varandra. Långa vertikala fibrer strävar mot skyn och hålls ihop av horisontella strålar av levande celler med segt lignin och cellulosa.

Med den parallellen knyter vi ihop människan och naturen, förhistorien och framtiden. Allt i hopp om att en hållbar materialism ska sprida sig och ge slit och släng-mentaliteten en match om våra städer och hus.