Sten
” I found Rome a city of bricks and left it a city of marble.”
Augustus
Kultur
Kvällen den 15 april 2019 bjöd på en pedagogisk men ovälkommen demonstration av stenbyggandets fördelar. Då såg människor över hela världen hur eldslågor lyste upp Paris himmel från Île de la Cité. Klockan 19.50 störtade Notre Dames träspira ner genom det brinnande taket. Nästa morgon kunde man konstatera att även 1100-talets ekbjälkar blivit lågornas rov, medan stommen av kalksten var i stort sett intakt.
För den som i stundens allvar orkade följa tanken hela vägen fanns också en annan lärdom. Nämligen att de flesta av oss felaktigt tror att alla gamla kulturer varit stenbyggande – för att vi fortfarande kan se och besöka Egyptens pyramider, Kambodjas Angkor Wat, Greklands Parthenon, Indiens alla tempel och Europas medeltidskatedraler.
Sanningen är att de flesta kulturer byggt det mesta i trä, men att trästommarna gått samma öde till mötes som Notre Dames tak. På samma sätt som runstenarna står kvar men de betydligt vanligare trärunorna har ruttnat bort.
I äldre tider fanns det strängt taget bara två skäl att bygga i sten, varav det ena var träbrist. Det andra var viljan att kommunicera det eviga, till exempel i de gravstenar, altare, borgar och murar som skulle manifestera värden som överlever sina skapare och epoker. Därför var kyrkan Europas viktigaste beställare av stenbyggnader.
Vissa stenarter har också varit mer symbolladdade än andra. Den vita marmorn stod i den grekiska antiken för civilisation och renhet. Hos de italienska fascisterna och många andra totalitära regimer har den uttryckt makt, stabilitet och hårdhet. Och givetvis lyx, vilket fick den svenska socialdemokratin att rygga för marmor. Efter att både Folksam och KF klätt sina nya huvudkontor i ljus
Ekebergsmarmor fick Gunnar Sträng nog och uppmanade rörelsen att välja mer anspråkslösa stensorter. Att granit var dyrare spelade ingen roll, det var symbolvärdet som räknades.
Just granit hade en kraftfull högkonjunktur i Europa runt förra sekelskiftet då nationalistiska och nationalromantiska idéer blomstrade. Ingenstans blev det tydligare än i den unga finska nationen som manifesterade sin okuvlighet i monumentala granitfasader som Helsingfors järnvägsstation. I Sverige berättade Engelbrektskyrkan i Stockholm, med sin inredning och kraftfulla sockel i huggen granit, om svenskarna som ett skogarnas och sagornas folk med rötterna fast förankrade i urberget. En bergarternas nationalism som oväntat återkom i Lars von Triers Riket, där Ernst Hugo Järegårds danskhatande överläkare utropar: ”Här Danmark, utskitet av kalkvatten. Och där Sverige, hugget i granit.”
En subtilare möjlighet är de associationer sten kan skapa.
När Ragnar Östberg valde den grönskimrande kolmårdsmarmorn till Stockholms stadshus motiverade han valet med att den ”behandlad på rätt sätt kan få så mycket vågskvalp i sig, som gör att man känner litet af Mälaren utanför”. Det var en känsla man tvärtom ville motverka i Amerikalinjens Gripsholm där matsalens trägolv målades för att likna ett schackrutigt stengolv. Det skulle ge en känsla av trygghet och stabilitet mitt ute på en gungande ocean.
Men stenen berättar också om värderingsförändringar i vår samtid. Just nu syns det tydligast i den anspråkslösa gatstenen. Under första halvan av 1900-talet var smågatstenen omåttligt populär i svenska städer, men när bilsamhället exploderade tog asfalten över gatorna. I dag återerövrar gatstenen torg efter torg, gata efter gata i takt med att bilarna trycks tillbaka i stadskärnorna.
Att bygga med sten är en idé som är äldre än Homo sapiens. De tidigaste exempel man hittat är en miljon år gamla och alltså uppförda av förmänniskor. Men det är skillnad på att bygga något av stenar och att uppföra byggnader i sten. Det senare kräver ett samhälle med organisation, specialisering och arbetsfördelning. Att bryta, bearbeta, transportera och arrangera stenen kräver tid, kompetens och sofistikerade verktyg. De förutsättningarna fanns inte på plats när våra ludna släktingar stapplade upp några stenar till skydd mot regn och rovdjur. Men vi behöver heller inte vänta på Medeltidens katedralbyggande gillen för att hitta dem. Pyramiderna i Giza är över 4 000 år gamla och i 3 800 av dem var Cheopspyramiden världens högsta byggnad med sina 146 meter av geometrisk perfektion. Ursprungligen hade pyramiderna en yta av vitpolerad kalksten och en stor förgylld toppsten. Ungefär 2,3 miljoner stenblock användes i bygget. De tyngsta finns inne i gravkamrarna, är av granit, väger 80 ton styck och transporterades 800 kilometer nerför Nilen från Assuan. Byggledaren hette enligt hieroglyferna Hemiunu. Hans största huvudbry lär inte ha varit tilldelningen av pengar, slavar, matematiker eller sten – utan tillgången på trä till byggkranarna.
Natur
Sten kan vara allt från grus i skon till diamanten Koh-i-Noor. Men i stenens klassamhälle finns egentligen bara tre släkter: sedimentära, magmatiska och metamorfa bergarter. De sedimentära bildas genom hopklistring av lösa sandkorn och sediment, ofta på havsbottnen i mineralrikt vatten. Hit hör sandsten och kalksten. Magmatiska bergarter bildas genom att magma svalnar och stelnar långsamt djupt inne i jordskorpan. Exempel är granit, diabas och porfyr. Metamorfa bergarter är sedimentär och magmatisk sten som har omvandlats genom att utsättas för högt tryck och hög temperatur under lång tid. Som gnejs och marmor.
Men om det varit hela sanningen skulle stenvärlden vara väldigt mycket tråkigare. I verkliga världen finns det nämligen inga perfekta stenar enligt ovanstående definitioner. I så fall hade marmor alltid varit kritvit. Visuellt är sten det mest unika byggnadsmaterialet som finns eftersom den alltid innehåller orenheter och aldrig upprepar ett mönster. Det smyger med andra ord alltid in andra mineraler vid kristallisationen. Som ger marmorn sin ådring och alla sina olika färger. Och som gör att granit kan vara både blekgrå och svart, mörkgrön och varmbrun.
Men funktionellt finns tydliga släktdrag. Kalksten och sandsten är känsliga för sura ämnen och skadas därför av försurade regn som fasadsten – och av vin- eller citronstänk som bänkskivor. Trots att den är hård som granit gäller det även marmor eftersom den i själ och hjärta är en kalksten. Följaktligen håller de indiska luftföroreningarna på att förstöra Taj Mahal i en skrämmande hastighet.
Den magmatiska graniten är däremot en okomplicerad tuffing. Hård och tät står den emot både smällar, sura regn och vinskvättar. Lite oföljsam i bearbetningen, visst, men när den väl är polerad kan den kännas lika elegant som marmor. Det gäller i ännu högre grad magmasläktingen diabas som pryder Sveriges mest exklusiva stenfasad från modern tid, Riksbanken på Brunkebergstorg. Här varvas kluven sten med slipad och polerad i en dramatisk och symbolladdad fasad.
Arkitektur
I byggnader har sten använts på två olika sätt: som kött eller som hud. Massa eller yta. Det mest utpräglade exemplet på sten som kött är de byggnader som karvats direkt ur berget, som i jordanska Petra eller turkiska Kappadokien. Ett betydligt vanligare exempel är det klassiska bruket att lägga sten på sten i bärande murar. Så gjorde vi i tusentals år och finslipade efterhand principen genom valvbågar, strävpelare och kolonner. Väggen var alltid det bärande elementet. Det stora brottet mellan kött och hud kom med gjutjärnstekniken på 1800-talet. Plötsligt kunde man bygga större, högre och lättare byggnader som bars upp av bärande skelett och sedan kläddes med tunna stenskivor. Europas pampiga järnvägsstationer och Amerikas skyskrapor är tydliga exempel.
På 1900-talet fullbordades revolutionen med Le Corbusiers dominohus där både planlösning och fasad var helt frikopplade från bärande element. Sakta tynade kunskapen bort om hur olika typer av sten fungerar strukturellt. Stenhuggarna förpassades till renoveringsprojekt och arkitekterna styrdes i sina stenval av faktorer som tillgänglighet, pris, färg och mode. Och eftersom den mesta stenen hädanefter såldes i fabrikssågade, tunna skivor spelade närheten till stenbrottet mindre roll. Byggnadsstenen gick från lokalpatriot till internationalist.
För två av de främsta modernisterna blev emellertid stenens dekorativa effekter viktigare än någonsin. För Adolf Loos – som i en berömd bok hävdade att ornamentering var kriminellt – blev den ådrade marmorn ett sätt att vara hämningslöst dekorativ utan att pynta. Det var ju stenen själv som talade, inte någon konditormässig arkitekt som på 1800-talet.
Ludwig Mies van der Rohe myntade slagordet ”Less is more” och bevisade det 1929 i sin tyska paviljong för världsutställningen i Barcelona. Byggnaden är helt flytande i sin disposition och saknar traditionell rumsindelning. Men den är desto mer en fest i exklusiva material: marmor, onyx, travertin och smäckra, kromade stålpelare. Byggnaden är en av de viktigaste i vår moderna arkitekturhistoria. Den är både en provkarta över klassiska stensorter och ett totalt brott med den klassiska byggnaden. På samma sätt som de modernistiska symfonierna spelades med klassiska instrument, men ändå bröt mot allt.
Den mest karakteristiska svenska marmorn är den gröna från Kolmården. Genom sina dramatiska skiftningar blev den en favorit redan under barocken. Drottningholms slott är full av den, liksom trappuppgångarna i mängder av mer anspråkslösa 1900-talsfastigheter. Kolmårdsmarmorn har också exporterats till så prestigefulla boningar som
Parisoperan och Rockefeller Center i New York. Under de brunorangea heltäckningsmattornas 70-tal gick det trögt för den svenska marmorn, men i vår tids smått besatta marmortrend är den legio. Den som besöker något av Stockholms surdegsbagerier inser att en brödbutik år 2020 mycket väl kan vara lika täckt av Carraramarmor som ett badhus under romarriket.
En annan stor återkomst har den gotländska och öländska kalkstenen gjort sedan 1900-talets slut. Den mindre vräkiga karaktären och historien passar samtidstrender som nyenkelhet, ekologi, närodlat och naturnära.
Naturstenen är långt ifrån på nedgång som byggnadsmaterial. Tvärtom faktiskt, och det finns flera skäl till det. Ett är att det aldrig varit enklare och mer kostnadseffektivt att bearbeta sten med hög precision, även i hårda kvaliteter och stora volymer. Datorstyrda verktyg och billiga industridiamanter har varit viktiga nycklar. Ett annat är den växande motviljan mot att processa sten till betong i industrier som står för en betydande del av världens koldioxidutsläpp.
Hållbarhet
På Clerkenwell Close i London står en kontors- och bostadsbyggnad med bärande väggar i massiv kalksten.
Det vore inget konstigt med det om inte huset var byggt 2017. Enligt arkitektkontoret har det ett CO2-avtryck som är 90 procent mindre än om man byggt med betong eller stål. Det gick dessutom snabbare att uppföra och kostade en fjärdedel så mycket. Siffrorna kan säkert ifrågasättas på marginalen, men huset står där ändå som ett bokstavligen grundmurat bevis för att naturstenen har en framtid i byggandet.
Sten kan förvisso inte, som trä, kallas ett förnybart material. Men livscykelkostnaden gör att den i allra högsta grad kan klassas som hållbar. När man slår ut den ekologiska och ekonomiska kostnaden över hela livscykeln är den till och med billig. Den kräver inga tillsatser och ytterst lite underhåll. Men det viktigaste skälet är naturligtvis durabiliteten. Ett stenhus kan bevisligen klara sig i tusentals år. Och skulle det ändå rivas eller bombas sönder kan det få nytt liv i nya kroppar. Begrepp som återbruk och återvinning kan kännas nya och trendiga, men i stenvärlden är de lika gamla som byggandet.
Mäktiga Glimmingehus på Österlen började byggas 1499, samtidigt som stora delar av Visby låg i ruiner. I bråten låg gotiska portaler och vackert huggna block av högklassig gotländsk kalksten som kunde skeppas över Östersjön. Så fick Glimmingehus – som huvudsakligen är byggd i kvartsit – hörnkedjor, dörr- och fönsteromfattningar av en kvalitet som den skånska kalkstenen inte nådde upp till.
När Carl Milles långt senare skapade sitt hem på Lidingö infogade han portalen till nedlagda Hotel Rydberg på Gustav Adolfs torg, pelare från Gustav III:s rivna opera och porfyrkolonner från palatset Makalös i Kungsträdgården. När den nya konsthallen byggdes 1999 återvann man i Milles anda en gammal stenmur från platsen till en av ytterväggarna. Och när Sigurd Lewerentz murade sina kapellväggar använde han spillbitar från tillverkningen av fönsterbänkar i marmor.
Stensvinn är på goda grunder inget vanligt ord.