Tegel
”And the third little pig worked hard all day and built his house.”
James Halliwell-Phillipps
Kultur
Om sten och trä är världens äldsta byggmaterial så är tegel åtminstone det äldsta som skapats av människan. Det hände i nuvarande Irak för 6 000 år sedan när de första riktiga städerna byggdes av den mesopotamiska högkulturen. Området var mycket trädfattigt och därför fick man jobba med flodbankarnas lera. Husteglet var oftast en blandning av soltorkade och eldhärdade stenar, ibland sammanfogade med beck. I Gilgamesh-eposet kan man läsa att kungen lät stämpla sitt namn i varje tegelsten för att bli odödlig. Det lyckades han bra med eftersom sådana stenar än i dag hittas strödda i terrängen. Arkeologer har också kunnat identifiera byggstenar från världens mest omtalade tegelkåk, Babels torn. Enligt Bibelns första mosebok skedde projekteringen genom att invånarna sa till varandra: ”Kom så slår vi tegel och bränner det! Kom så bygger vi oss en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen.”
Babyloniernas hybris överträffades senare av kineserna i historiens största och längsta byggprojekt, den kinesiska tegelmuren. Och parallellt excellerade de tegelbyggande romarna i valvbågar, akvedukter och pelare. Inte minst i Caracallas termer, ett kejserligt spa som kunde serva upp till 8 000 badare per dag.
Det romerska tegelbyggandet bildade skola för senare européer, särskilt för de medeltida borg- och kyrkbyggarna. På 1500-talet blev engelsmännen inofficiella världsmästare i artistisk tegelarkitektur. De jobbade polykromt i mönster med polerade stenar och lövtunna fogar. Kanske nådde ambitionen sin absoluta höjdpunkt i de 241 skorstenarna på landets skrytigaste tudorslott Hampton Court Palace, byggt redan 1514.
Teglets betydelse för byggandet växte vidare, speciellt under 1800-talet när man börjat tillverka stenarna industriellt och i mycket större skala. Under 1900-talet användes teglet både i bärande murar och som fasadbeklädnad på stål- och betongväggar. Ett av de mest ikoniska byggena är Battersea Power Station utanför London, Europas största tegelbyggnad. Mest känd är den kanske från ett av Pink Floyds skivomslag. Men den byggdes redan 1934 för att stilfullt förse staden med koleldad elkraft. Sedan 1983 har den gamla art deco-borgen stått sysslolös medan förslagen till användning har haglat. Än skulle den bli park, än hemmaarena för Chelsea FC. Till slut köptes den av ett malaysiskt konsortium och omvandlas just nu till 253 flotta bostäder och ett brittiskt huvudkontor för Apple. Invigningen är planerad till hösten 2021.
Givetvis minskade tegelanvändningen rejält när betongbyggandet slog igenom. På 1700-talet hade det funnits ungefär 500 tegelbruk i Sverige, 1950 var de hundra och idag har vi fyra kvar. När priset avgör finns billigare alternativ, men i övrigt är tegel fortfarande ett närmast idealiskt byggnadsmaterial. Det både isolerar och andas. Det möglar inte och är helt underhållsfritt. Det är hållfast och har en livslängd på allra minst hundra år. Det bygger på en billig och lättillgänglig råvara men bjuder ändå på en skönhetsupplevelse som bara blir bättre med tiden. Men det ska erkännas att dagens industriellt tillverkade tegel inte når upp till variationsrikedomen och den levande ytan i hantverksmässigt slagna stenar. Sådant tegel är värt samma omvårdnad och respekt som vilken exklusiv natursten som helst.
Natur
Tegel är ett keramiskt material som föds när lera bränns vid en temperatur på 900-1100 °C. Den vanligaste tegelleran är en förvittring av mineralen fältspat och bildades i stora mängder när istidens vattenmassor slammade ner i dalarna.
Kvaliteten på leran bestämmer färgen. Kalkrik lera får under bränningen en gul färg medan kalkfattig lera blir röd . Man kan också tillsätta andra mineraler i smeten och få både grått, ljusbrunt och mörkbrunt tegel.
I princip har både tillverkning och användning följt samma grundsteg sedan antiken, även om processen effektiviserats i olika skeden. Den största förändringen var förstås när tegelmaskinerna tog över från handslagningen. Ett annat viktigt påfund kom 1941 med hålteglet, vilket både ökade stenens hållfasthet och gjorde den lättare. Muraren kunde jobba snabbare och längre med stenen i en hand och mursleven i den andra.
Idag är det inte många levande svenskar som växt upp under 1900-talets första stora tegelboom, nationalromantiken. Men desto fler under den senaste, mexiromantiken. Även den var en sorts eskapism. Inte tillbaka till folk- sagornas tid, men väl till den senaste chartersemestern på Kanarieöarna. Men mexiteglet var inget tegel i egentlig mening, utan bruten kalksandsten som krossats och pressats samman under ångtryck.
Arkitektur
Ludwig Mies Van der Rohe sa en gång att ”arkitekturen börjar i det ögonblick då man noggrant sammanför två tegelstenar.” Han representerar inte en era när teglet var det trendigaste man kunde jobba i, men som utstuderad materialist hade han ändå varma känslor för tegel. Ska man plocka ut en enda arkitekt som haft avgörande betydelse för modern tegelarkitektur så blir det dock inte Mies, utan Louis Kahn, en estnisk-amerikansk särling som var både uråldrig och hypermodern i sin relation till teglet.
”Även en tegelsten vill bli något. Den aspirerar.” När Kahn undervisade sina arkitekturelever på Yale pratade han ofta om materialets inneboende styrkor och begränsningar. Hur de måste förstås och respekteras. Därför bad han ofta sina elever att prata med materialet. Ett samtal kunde låta så här. Arkitekten: ”Vad vill du, tegelsten?” Stenen: ”Jag vill ha en valvbåge.” Arkitekten: ”Ok, det vill jag också, men valvbågar är dyra och jag kan använda en betongbalk istället, vad tror du om det?” Stenen: ”Jag vill ha min valvbåge!” Konversationen skulle sedan leda till en tyst meditation och en kapitulation inför materialets vilja.
Vad Kahn då såg för sitt inre öga lät han så småningom världen se i sitt magnum opus, Nationalförsamligen i Dhaka, Bangladesh. Här är det tydligt att tegelstenen vann argumentationen med arkitekten. Här blommar också hans nästan religiösa förhållande till medeltida borgar och antika ruiner, en vurm han faktiskt lyckades kombinera med sin livslånga beundran för Le Corbusier. Men teglet är inte bara ett uttryck för Kahns preferenser, utan också för platsen. Och i fallet Bangladesh var platsen samma slags ökenlandskap som en gång uppfann teglet. Det var också en ung republik i behov av både stolthet och skydd.
Frågar man en svensk om tegelarkitekter dyker oftast Ragnar Östberg upp. Skälet är förstås Stockholms stadshus. Det byggdes med tegel inspirerat av de stenar som hade hittats vid en utgrävning av det gamla slottet Tre Kronor. Stadshuset räknas förvisso som en av Sveriges mest ikoniska byggnader. Men ett nationalromantiskt hus som flörtar med renässansen blev knappast någon inspiration för arkitekturens avantgarde när det invigdes 1923, fyra år efter att Bauhausskolan grundats i Tyskland. Den viktigaste svenska tegelarkitekten blev istället en man som haft Östberg som lärare. En som lämnat mindre monumentala men minst lika viktiga spår efter sig.
Sigurd Lewerentz skapade liksom Louis Kahn sina mest berömda verk långt efter normal pensionsålder. Båda byggde dem i tegel och på ett sätt som är både radikalt och uråldrigt på samma gång. Dessutom betraktades båda två som ytterst besvärliga att jobba med.
Lewerentz internationella status har gått som en raket på senare år. Och framförallt beror det på S:t Petri kyrka i skånska Klippan, idag föremål för otaliga avhandlingar och ofta omnämnd som en av världens bästa byggnader.
Det fanns inte mycket till ritningar när bygget startade. Kyrkan formades på plats i samarbete med murarna, ett skrå som hade ovanligt lätt att komma överens med Lewerentz. Den 80-årige arkitekten kom till bygget varje dag för att välja ut och lägga enskilda stenar av Helsingborgstegel på plats. Han förkastade dörr- och fönsterfoder för att inte späda ut materialiteten. Och han krävde att altaret skulle muras om tjugo gånger innan han var nöjd med ljusets spel i varje sten. Dessutom förbjöd han murarna att dela en enda sten med sina tegelhammare. Så som församlingen var byggd av människor skulle deras hus vara byggt av stenar. Och människor delade man inte.
Kyrkan i S:t Petri invigdes 1966. Den som bor på östkusten och vill bekanta sig närmare med Lewerentz tegelmagi kan besöka den nästan lika berömda Markuskyrkan i Björkhagen söder om Stockholm. Även den byggd under det 60-tal då de flesta andra svenska arkitekter var fullt upptagna med prefabricerade betongelement.
Hållbarhet
Kan man verkligen prata om tegel som klimatvänligt och hållbart när det bränns i timmar under höga temperaturer? Om man ser till livscykelanalysen är svaret tveklöst ja. Efter energiåtgången vid bränningen finns i princip ingen miljöpåverkan alls. Teglet kan ha en livslängd på minst hundra år, ofta flera hundra. Varken under bränningen eller senare i livet avger teglet några gaser eller andra föroreningar. Inga ytbehandlingar behövs, eller rättare sagt, de ska inte användas eftersom det försämrar teglets förmåga att andas. Att ta upp fukt ur luften och avge den när det är torrt.
Återvinningen ger också pluspoäng. Tegel som kasseras i produktionen går direkt tillbaka som material i nya stenar. I rivningsprojekt återvinns 95 procent av teglet, antingen som fyllnadsmaterial eller cirkulärt som hela stenar i nya byggen.
En ofta bortglömd aspekt av hållbarheten är hälsa. Och tegel skapar ett hälsosamt inomhusklimat. Eftersom både stenarna och bruket utsatts för hög temperatur finns inga spår av organiska material som kan gynna mögel eller kvalster. Några lösningsmedel eller allergener finns inte heller i materialet. Ur en helmurad vägg får man en hälsosam och jämn luftfuktighet eftersom teglet andas. Så kanske är det egentligen inte ögonen som myser mest inför en invändig tegelvägg, utan andningsapparaten.