Trä
” Stay wooden Pinocchio, the people are rocky. Their world is not beautiful.”
Mister Geppetto
Kultur
Eken är inte det högsta trädet i världen. Inte heller det äldsta, starkaste, tyngsta eller mest snabbväxande. Eken är inte mästare inom någon gren men ändå har inget träd varit viktigare för människan. Knappast något annat material heller. Därför låter vi eken spela huvudrollen i historien om den högsta, mest massiva och långlivade livsform som finns på vår jord. Träden.
Den som studerar ekens utbredningskarta inser snart att den överensstämmer perfekt med Asiens, Europas och Nordamerikas historiska civilisationer och handelsvägarna emellan dem. Slutsatsen blir lätt att människan har spridit eken, ungefär som vi omedvetet spridit grobladets frön under våra vandringar i odlingslandskapet. Men faktum är att det är eken som spridit människan. Det är vi som sökt oss till ekens växtplatser för att låta den spela en central roll i våra liv.
Innan vi blev jordbrukare fick vi mycket av vår näring från ekollon, gärna malda och bakade till bröd. I Korea och många andra länder äter man dem fortfarande. När vi lärde oss odla och blev bofasta fick eken istället stå för husvirket. Gårdar blev till byar som växte till städer och ekträ var en hårdvaluta i den civilisatoriska expansionen.
I de allra flesta indoeuropeiska språk, från sanskrit till keltiska, kan ordet för dörr härledas till namnet ek: duir, door, tur, porte och så vidare. Efternamn som är bildade på orden skog och ek är fortfarande vanliga i alla språk: Bois, Wald, Wilde, Bosco, Oak-, Hick-, Eich … Den berömda italienska hertig- och påvesläkten della Rovere skulle på svenska heta af Ek.
Stenåldern slutade som bekant inte för att stenen tog slut. Det hände när vi lärde oss att göra träkol av ek och med kolen smälta metaller till redskap. I norr byggde vi långbåten som blev lika viktig för vikingarna som templet för grekerna. Och den byggdes givetvis av den starka, vattentäta och flexibla eken. Liksom husen, möblerna, bryggorna, broarna och plogarna. Vi upptäckte också att ekens bark kunde garva läder till skor och kläder. Och så småningom att man ur ekens stamknölar kunde utvinna ett ämne som gick att skriva tecken med – bläck.
I tio årtusenden var Dru-Wid, ek-kunskap, människans viktigaste resurs. Inte konstigt att de keltiska druiderna alltid utförde sina offerritualer i en ekdunge.
Under Medeltiden växte nya städer fram och husbyggandet blev sofistikerat, inte minst genom kyrkans beställningar. Ek var en nyckel till att bygga takstolar, kupoler och fackverk. Det sägs att epokens vackraste och intelligentaste konstverk varken var en målning eller en dikt, utan den 660 ton tunga takkonstruktionen av ek till Westminster Hall i London. Förmodligen för att den formades av en snickare med gränslös stolthet i estetik och hantverksskicklighet, inte någon som ville minimera materialåtgången.
Mellan år 1400 och 1800 tiofaldigades Europas makt, räckvidd och rikedom. Den viktigaste förutsättningen var de stora segelskeppen som användes för både krig och fredlig handel. Råmaterialet? En ledtråd är att brittiska flottans officiella marsch än idag är ”Heart of Oak”. I Sverige förbjöd Gustav Vasa all civil ekavverkning för att flottan skulle säkra sina behov och över hela Europa tömdes ekskogarna i takt med att världshaven fylldes med fartyg. Bristen ledde snart till att de nordiska länderna fick exportera stora mängder barrträ, gärna urskogsfura som nästan nådde ekens kvalitet. ”Harsh weather makes strong wood”, som man sa. Och inte blev beställningarna färre efter den stora branden i London 1666 när över 13 000 byggnader skulle återuppbyggas.
Från Sverige kom också John Ericsson, mannen som satte en definitiv punkt för segelflottorna med sin propeller och sina stålskrov. Under 1800-talet kunde ekbestånden därför återhämta sig och se fram emot ett lugnare liv med färre och mindre utmanande uppgifter. Som portar, möbler och boasering av salonger.
På Great Marlborough Street i London har dessa ekens epoker – den heroiska och den estetiska – smält samman på ett vackert sätt. Där hittar man livsstilsvaruhuset Liberty, byggt 1924 av materialet från två gamla slagskepp som hade gjort sitt i Royal Navy. Dels HMS Impregnable som innehöll 3 000 stockar från hundraåriga ekar, dels HMS Hindustan som lär ha varit minst lika stor som Liberty.
Allt detta bör en fastighetsägare begrunda när hen funderar på att riva ut en dörrpost eller ett golv av ek. Eller något annat meriterat träslag, för den delen.
Natur
Dagens svenska skog består av 42 procent gran, 39 procent tall, 11 procent björk och 8 procent övriga lövträd. Gran och furu dominerar helt i byggnadskonstruktioner, medan bok och ek är populära i interiörer. Eken växer naturligt i södra halvan av landet men finns odlad ända upp till Luleå.
De jungfruliga svenska urskogarna är nästan borta. De finaste kvaliteterna man idag kan använda till historiska renoveringar är senvuxet virke av tall och gran från den gamla norrländska naturskogen. Senvuxet betyder att träden levt i hård konkurrens om ljuset under långa vintrar, vilket skapar ett hårt, formstabilt och tåligt virke med så täta årsringar att man behöver lupp för att se dem. En senvuxen gran kan vara hundra år gammal men ändå inte högre än fyra meter och tjockare än en decimeter.
När Axfast renoverade Jakobs Torg 3 under 2020 användes senvuxen furu till fönstren. Huset är byggt med fantastiska material på 1890-talet åt Jakob Wall, Dagens Nyheters grundare. 1971 var det bara ett nödrop från att rivas men renoverades istället med 70- och 80-talens kärlekslösa ointresse för materialkvalitet och historiska värden. I fönstren tryckte man in moderna fönsterkarmar av låg kvalitet – innanför de gamla.
När Axfast tog sig an huset var de nya karmarna sedan länge utdömda. Lyckligtvis fanns ett enda originalfönster från byggåret bevarat. Med det och gamla foton som mönster tillverkades nya fönster av senvuxen furu från Burträsk, med ett lager av högbeständig och klimatsmart accoya på utsidan. Resultatet blev lika vackert som originalet.
Dyrt? Med tanke på att något fönsterbyte inte kommer att vara aktuellt före nästa sekelskifte så var nog 70-talets dåliga fönster dyrare.
Arkitektur
Från det förindustriella Europa finns massor av exempel på högklassig träarkitektur. Allt från Skandinaviens och Rysslands träkyrkor till kontinentens korsvirkesstäder och Bosporens träpalats. Så gott som alla är exempel på både lysande timmermannaskap och djupt kunnande om lokala träslag.
När träbyggandets nedgång började drevs den först av oron för bränder, sedan viljan att bygga stort. Men snart tog en ännu starkare kraft över: rädslan för att inte vara ”modern”.
I industrialismens barndom hade man upptäckt fördelarna med nya material som gjutjärn, stål och betong. Plötsligt kunde man möta den nya tidens krav på större byggnader med konstruktioner som klarade större spännvidder. Men när modernismen slog igenom i arkitekturen blev frågan om byggnadsmaterial inte bara rationell utan också ideologisk. För avantgardet på kontinenten signalerade trä inte den samtida, rationella andan. Minst lika hårt var motståndet bland de sovjetiska konstruktivisterna som under 20-talet byggde sig bort från en klasskultur präglad av kungliga och kyrkliga träbyggnader. Motviljan fortsatte att prägla även stalinismens epok med sin totalitära klassicism. Även om partinomenklaturan i smyg älskade sina gammaldags trädatjor på landet.
Efter två nationalistiskt motiverade världskrig rådde en och samma princip i hela vår del av världen; byggandet skulle inte längre spegla regional kultur och lokala material, utan en internationalistisk framstegsoptimism.
Undantag fanns förstås. Alvar Aalto förknippas till exempel med en humanistisk och naturnära modernism där trä var ett viktigt inslag. Men sina mest betydande verk byggde han i betong, träet sparade han till inredning och ytskikt. En liknande vurm för lokala träslag fanns i Frank Lloyd Wrights organiska arkitektur, speciellt hans så kallade präriehus runt Chicago.
Det var inte förrän framåt sekelslutet som träet på allvar började smyga tillbaka upp på scenen, och då i takt med återkommande energikriser och växande miljömedvetenhet. Nya innovativa träprodukter uppfanns och plötsligt hade man också mosat industrialismens tes om att trä inte fungerade i riktigt stora konstruktioner. Med korslimmat virke, limträbalkar och kompositmaterial blev trä en värdig motståndare till stål och betong.
Stora hallen i Stockholms Centralstation hade visat vägen med sina limträbalkar. De 136 meter långa balkarna till Gardemoens flygplats tog evolutionen flera steg längre. Ett mer spektakulärt exempel är Thomas Herzogs 16 000 kvadratmeter stora skog av ekparaplyer till världsutställningen Expo 2000 i Hannover. Mest aktuellt är Sara kulturhus i Skellefteå med sin 20 våningar höga skyskrapa som byggs i limträ och korslimmat trä. Allt lokalt avverkat.
I september 2021 ska huset invigas och blir då världens högsta träbyggnad.
Rädslan för att verka omodern tycks inte längre vara ett hinder för träbyggnader. Helt omvänt är det idag den klimatfientliga betongen som känns omodern.
En och annan klagar förstås ändå på att träbyggnader fortfarande ritas efter de gamla betongmodernisternas avskalade estetik. Den som snyftar av längtan efter modern snickarglädje kan bege sig till Orange County, Los Angeles. Där finns Price Residence, en privat villa vid Stilla havets strand. Huset känns som om Antoni Gaudi plötsligt hade återfötts i en kalifornisk sanddyn och fått en klimatvänlig vision. Här är ingenting standard, ingenting rätlinjigt eller stilmässigt bestämbart. Men allt är i trä, både bärande konstruktion och ytskikt. Interiört dominerar blank Oregon-gran och exteriört är allt täckt av vindlande hudlager av tak- och väggspån. Träarkitekturen tycks ha skakat av sig modernismens ringaktning och vinkar glatt till de gamla norska stavkyrkorna.
Hållbarhet
Trä är inte bara vackert och lättarbetat, det är också vårt mest ekologiskt hållbara byggmaterial. Det har utmärkta isoleringsegenskaper, kräver små mängder energi vid byggandet och står sig mycket väl i jämförelse med andra material i en livscykelanalys. Sist men inte minst absor-
berar trä koldioxid, både i skogen och i husen. Men – och det är ett viktigt men – när den ohållbara rovdriften på skog ökar hotas hela klimatbalansen. I Sverige tar vi inte ut mer trä ur skogen än att den klarar återväxten, men ute i världen försvinner varje år 16 miljoner hektar skog permanent. Ryssland och Indonesien är länder där den illegala avverkningen är omfattande. Inte sällan säljs sådant virke under falsk skandinavisk flagg. Ingen bör därför köpa virke som saknar en pålitlig och oberoende hållbarhetscertifiering.
En annan aspekt av hållbarhet är hälsa. 2014–2017 genomfördes det EU-finansierade forskningsprojektet Wood2New om träinteriörers hälsoeffekter. Projektet kunde bekräfta sådant som man redan länga anat. Nämligen att mänskligheten bott 10 000 år i skogen och har en genetisk längtan tillbaka. Och att inte bara trä, utan också sten, vatten och läder fyller det behovet. Att materialen helt enkelt sänker stressnivån i människor. I Japan har detta lett till en trend som kallas ”Shinrin yoku”, att skogsbada. I Sverige pratar vi om biofil design. Wood2New visade också att en sjukhusvistelse kunde bli ungefär 20 procent kortare om patientrummen fick en fondvägg av björk eller ek. Liksom att trä skapar en jämn, hälsosam luftfuktighet genom att både suga upp och avge vatten.