Axfast

Axfast årsrapport 2021: Läge, läge, läge

Medium 2cfpmak
Medium sdl4rhj8gkavxc nh Runt 1850 upptäckte borgerskapet att havet var mer än en åker för skörd av sill. Då startade den process som gjorde den gistna sjöboden mer värdefull än bondgården uppåt land.
Medium image00001 interp Runt 1850 upptäckte borgerskapet att havet var mer än en åker för skörd av sill. Då startade den process som gjorde den gistna sjöboden mer värdefull än bondgården uppåt land.
Medium mpwkht Medeltidens Stockholm var bara en liten holme. Där fanns inte plats för att separera rik från fattig, palats från ruckel. Bästa läge var att komma så högt upp från rännstenen som möjligt.
Medium ssmc001217s Inte heller 1800-talets innerstad var något reservat. Varje hus var ett litet klassamhälle i sig. Bästa läge var ”piano nobile” med sin extra takhöjd och sina frontoner över fönstren. högst upp, och i gårdshusen, bodde de fattiga.


EKONOMI

Platser består, men deras penningvärde kommer och går. Är en strandremsa infertil jordbruksmark eller fundamentet för en miljardindustri? Är högst prisläge alltid ett bevis för hög attraktivitet? Ekonomin är inte bara ett resultat av läget, utan ofta grunden för det. Men den är en nyckfull följeslagare.

BOHUSLÄN OCH DEN STORA
LÄGESROCKADEN

Låt oss föreställa oss en bohuslänsk bonde under första halvan av 1800-talet. Hans ägor såg ut som de flesta andra sjönära lantbruk i Sverige: Åkrarna omgav själva gården som låg uppdragen en bra bit i skyddat läge från havet. Men från gården löpte också en smal landremsa ner till stranden där korna kunde beta och levebrödet drygas ut med sill, eller fattigmansfläsk som man kallade den. Om någon till äventyrs inte förstod vad som var bästa och sämsta läge på de ägorna så blev det tydligt vid generationsväxling. När bonden släppte plogen överlämnade han gården och åkern till äldste sonen, medan yngsta barnet fick nöja sig med den vindpinade strandremsan och kanske en liten sjöbod. För den yngre kunde det betyda ett fortsatt liv som sillsaltare i Marstrand, medan storebror dubbelsovlade sitt bröd hemma i storstugan.

Men 1849 började lyckan vända. Då fick ångbåten mellan Göteborg och Uddevalla ett nytt bryggstopp i just Marstrand. De bemedlade från storstan fick smak på salta bad, kallbadhus anlades och till och med Oscar II började snart frekventera byn. I hans spår anlades flera badorter under de följande åren, där eleganta sommarnöjen uppfördes av de riktigt rika: Stenungsund och Herrön, Stillingsö och Svanesund. Och sist men inte minst Fiskebäckskil som blivit dagens favoritlekplats för bräckvattentrötta stockholmare.

Badlusten spred sig uppåt i det fattiga norra Bohuslän där enkla fiskelägen som Smögen, Hunnebostrand, Bovallstrand och Fjällbacka började omdanas till dagens dyra sommarparadis med Najadbåtar, surdegsbagerier och New England-interiörer. Samtidigt tappade deras storasyskon till orter inåt landet successivt sin attraktivitet.

I denna ekonomiska rockad blev alltså vår missgynnade sillsaltare på Marstrand ägare till det bästa läget på fädernegården. Om hen nu bara lät den magra strandtegen gå i arv ett par varv kunde barnbarnsbarnen sälja sjöboden för flera miljoner. Mellansyskonen hade kanske turen att sälja något impediment på sina marker för brytning av den vackra och alltmer efterfrågade bohusgraniten. Medan storebroderns ättlingar skoningslöst konkurrerades ut, inte bara på fastighetsmarknaden utan också i den globaliserade jordbruksekonomin.

Så kan det gå. Men vem vet om det stannar där. Kanske kommer cirkeln att slutas tillbaka till startläget med hjälp av den nya hållbarhetsekonomins sjöbaserade vindkraftsparker.

STOCKHOLM OCH DEN FINA
STADSDELENS FÖDELSE

I dag är klassningen av lägen i vår huvudstad en folksport. Den som till äventyrs inte har hierarkin i ryggmärgen blir ständigt matad av dags- och fackpress med såväl schablonbilderna av olika stadsdelar som de exakta kvadratmeterpriserna på både lägenheter och kontor. Men det här är ett ungt fenomen, långt yngre än i de flesta europeiska städer eftersom vår huvudstad till alldeles nyligen var en smutsig liten avkrok där rik och fattig trampade runt i samma stinkande rännstenar.

På medeltiden fanns i Sverige varken ”fina” stadsdelar eller paradgator. Städerna var helt enkelt för små för att man rumsligt skulle separera ruckel från palats. Så var det också i det Stockholm som på den tiden inte var mer än Stadsholmen, det vill säga den ö som först 1980 fick det officiella namnet Gamla stan. Stadsholmen var indelad i fyra fjärdingar. I mittfjärdingen fanns Stortorget, rådhuset, hantverkarna och deras gillen. I den västra bodde många fiskare. Odörerna visste inga fjärdingsgränser, men om det överhuvudtaget fanns en något finare fjärding så var det den södra där spannmålskommersen skedde och den tyska befolkningen dominerade. Invandrartätt var uppenbarligen en lägeshöjare på den tiden.

Bristen på lägeshierarki stod sig mer eller mindre fram till förra sekelskiftet. Östermalm var lika uselt som Södermalm. Den förra med sitt sumpiga katthav som skulle bli Berzelii park och sitt avloppsdike som skulle bli Birger Jarlsgatan, den senare med sina jäsande träcksjöar Fatburen och Hammarby sjö. Men med industrialiseringen kom storstädningen av Europas kanske eländigaste huvudstad. Latrintunnor kördes ut till Mälardalens åkrar, matavfallet forslades till Särimners grisgård och blev återvunnet som foder. Råttor och mördare jagades bort.

I den växande industriella ekonomin blev också trafiken allt viktigare. Utredare mätte hur långt en hästdragen vagn kom på 30 minuter och här förlorade Söder med sina branta backar mot de flackare Norr- och Östermalm. De senare började sin upphöjelse som läge, med nyrika Strandvägen som galjonsgata, medan Söder fick en hundraårig stämpel som knegarstadsdel.

När trafiken elektrifierades i början av 1900-talet kom också pendelresan och med den en förstärkning av boendesegregationen. Spårvagnar och tåg rullade med de bemedlade till Djursholm och Saltsjöbaden, medan arbetarna klev av i Hagalund, Sundbyberg och Liljeholmen. Efter århundraden av klasslöshet hade läget blivit vad det är i dagens stad, en intrikat väv av rationella fördelar och kollektiva myter som möjliggör både individuellt och kommersiellt varumärkesbyggande.

Del tre: Topografi