TEKNOLOGI
Ska vi ha en ny snabbjärnväg, och ska den i så fall stanna i Jönköping eller Växjö? Kan bakterier bygga en beboelig mur genom hela Sahara? Skulle Stockholm blivit ännu bättre utan tunnelbanan? Uppfinningar och teknikskiften kan vara lägets bröd eller död.
FRÅN TRIUMFBÅGE TILL GRAVSTEN
OCH TILLBAKA
Den började som ett monument för optimism och rörlighet, världens högsta järnvägsstation med en takhöjd på 70 meter. Michigan Central Station var en halvåret yngre systerbyggnad till Grand Central Station i New York, byggd i samma art deco-stil med en vänthall modellerad som ett romerskt badhus med marmorväggar och takvalv. Byggnaden placerades någon kilometer utanför stadens kulturella centrum för att bli navet i ett större och hypermodernt Detroit, med hotell och kontor i 18 våningar ovanför de spår som knöt ihop hela Nordamerika. Det här var verkligen bästa läge för expansion och affärer. Redan 1914 lämnade mer än 200 tåg stationen dagligen, 1940 tog den hand om 4 000 passagerare och 3 000 kontorsarbetare varje dag.
Men när konfettin lagt sig efter fredsdagen 1945 och trupptågen slutade rulla, då kom en dyster insikt: Bilsamhället var här på allvar och centralstationen i självaste Motor City saknade i princip parkeringsplatser. Den tidigare så stolta MCS började halta som en krigsinvalid och från 1960 blev det allt tystare på spåren. 1988 ställde Amtrak in sin sista avgång och stationen bommades igen.
Nu följde en 30 år lång och helt annan typ av stjärnstatus – som världens största och mest berömda spökhus. Ett gravmonument över det amerikanska tågsamhället som lockade både plundrare och fotografer med böjelser för vackert förfall. Källarvåningen fylldes sakta med vatten och byggnaden med Detroits sämsta läge fick sin dödsdom med ett rivningsbeslut. Det ändrades dock av en enda bevarandeentusiast som lyckades gräva fram ett gulnat dokument om kulturminnesskydd.
Krisåret 2008 satte staden igång vissa renoveringsarbeten, förmodligen för att skapa några arbetstillfällen. Men användningen var ett ännu större problem än pengarna. Både planerna på ett casino och en polisstation fick skrinläggas.
2018 offentliggjordes den stora nyheten att byggnaden sålts – till Ford Motor Company. Det kan tyckas ironiskt att livräddningen på sätt och vis kom från bödeln, men inte så ironiskt som det verkar. MCS ska nämligen bli ett campus för Fords satsning på ny bilteknologi, med självkörande och eldrivna fordon. Man försöker dessutom locka tillbaka Amtrak att trafikera de kvarvarande spåren med pendeltåg.
Återigen har ett teknologiskifte fått definiera värdet av en byggnads läge. Tågsamhället växer, den fossila industrin krymper och i slutet av 2022 ska världens högsta station öppnas igen med pompa och ståt. I väntan på det har människor börjat lämna in plundrade föremål och arkitekturelement. Bland dem den stora stationsklockan som snart kan ticka in en ny storhetstid för MCS.
SANDEN BLEV
TILL GULD
Det mest livsfientliga läget på jorden är förmodligen öknen. Och den breder ut sig allt mer. Saharas södra gräns flyttar sig 600 meter varje år, vilket gör att tiotusentals människor svälter och hela byar måste flyttas. Problemet har dessutom fått en turboeffekt med klimatförändringarna. Det är en långsamt smygande katastrof som alltid hamnar i medieskugga från mer spektakulära eländen såsom stormar och jordbävningar.
Men kanske kan även detta läge förbättras med hjälp av teknologi. Bioteknologi.
För några år sedan presenterade den svenske arkitekten Magnus Larsson ett projekt för att stoppa ökenutbredningen genom att helt enkelt vända på den process som gör berg till sand. Idén är att bygga en 600 mil lång mur tvärs över den afrikanska kontinenten. Och det ska ske med två nästan osynliga byggstenar: sandkorn och mikroorganismer. Den lilla bakterien Bacillus pasteurii lever naturligt i våtmarker och träsk där den jobbar flitig med att limma ihop sandkorn till sandsten. Processen tar knappt ett dygn. Om man flyttar väldigt, väldigt många av de här bakterierna till Sahara så kommer de sakta att göra fasta berg av de vandrande sanddynerna, till ungefär en tiondel av kostnaden jämfört med att bygga i betong. Och med en bråkdel av betongens ekologiska fotavtryck.
Så småningom kommer de hårdnade sanddynerna att formas till arkitektur som ger skydd åt människor, djur och växter. Antingen genom att man gräver ur dem eller genom att vinden eroderar dem under processen.
Bakterierna då? De dör på jobbet och begravs i sitt verk. Men de fortsätter att ge liv åt öknen. Vid årsskiftet kablades det ut flera reportage om hur tekniken nu används för att odla klimatsmarta stengolv och markbeläggningar. Förmågan finns alltså, men den storskaliga ambitionen återstår.
SKYLL INTE
PÅ MILJON-
PROGRAMMET
På frågan om vilka som är Stockholms sämsta lägen skulle många svara miljonprogramsområdena. Och med det mena själlösa betongförorter utslängda på åkrar. Men det är en grov missuppfattning. Miljonprogrammet var ingenting annat än det politiska målet att en miljon bostäder skulle byggas i hela Sverige på tio år, allt för att bekämpa den kroniska bostadsbristen. Alla bostäder byggda mellan 1965 och 1975 tillhör alltså miljonprogrammet, vare sig de är villor i Danderyd, radhus i Alingsås eller ettor i Flemingsberg.
Att vissa förorter i Stockholm blev problematiska beror nog snarare på teknologi. Närmare bestämt på tunnelbanan. Den gav genom sin snabbhet stadsplanerarna en möjlighet att låta staden växa i form av isolerade öar långt från city, allt enligt tidens internationella trender. Och ju längre bort de hamnade desto mindre attraktiva blev de. Allra längst ut på nätet bosatte sig de människor som var hänvisade till vad de kunde få. Om det inte handlade om villaområden förstås.
Så vad hade hänt om vår stadsutveckling skett enligt traditionell modell, om den täta innerstaden hade fått växa sammanhållet och organiskt och inte till en gles skärgård av bosättningar utan riktig urbanitet? Kanske hade vi haft ett vitalare och rikare stadsliv, med mindre segregation. Alldeles säkert hade vi haft fler bra lägen för både bostäder och kontor. Tack och lov är det vad som just nu händer, med den fortsatta befolkningstillväxten och politikernas uttalade vilja att ”bygga stad”.