TOPOGRAFI
Det tog sin tid innan hav, höga berg och djupa dalar började värderas som utsikt. I begynnelsen handlade det mesta om färskvatten och skydd. Sedan om bördiga jordar. Som byttes mot mineraltillgångar och djuphamnar. Men visst finns det lägen som stått sig i tusentals år.
PLANETENS BÄSTA LÄGE
Vad geografi och topografi betyder för lägets kvalitet blir som allra tydligast från rymden. I satellitperspektivet på vår planet inser man att norra halvklotet är ett betydligt bättre läge än det södra. Vi har visserligen fått lära oss att mänsklighetens vagga finns i södra Afrika, men det är norr om ekvatorn som vi blivit riktigt framgångsrika. Där uppstod tidigt de stora civilisationerna, vilket har lett till att 86 % av världens städer med minst två miljoner invånare ligger i norr.
Varför? Den viktigaste fördelen för norra hemisfären är de breda sammanhängande landmassorna, till skillnad från de mer högsmala Afrika och Sydamerika och ett isolerat Australien. Eftersom Europa och Asien bildar en enorm landmassa med 900 mils bredd och likartade klimatzoner kunde man där odla samma sorters grödor och hålla samma sorters boskap. Detsamma gäller Nordamerika som ligger på samma breddgrader och som så småningom importerade våra grödor och boskap eftersom de fungerade där. Och ju fler som kan äta samma produkter, desto större handelsmöjligheter och desto större rikedomar.
Men det är inte bara kontinenternas form som spelat norra halvklotet i händerna, utan också naturtyperna. I Europa och Asien har vi mängder av naturliga hamnar och segelbara floder, att jämföras med södra klotets öknar och vattenfall.
EN NJUTBAR
LIVFÖRSÄKRING
Tar vi oss tillbaka ner på jorden igen blir det uppenbart att skydd från fientliga angrepp alltid varit en faktor för läget. Allt från borgar och kloster till knarkbaroners och diktatorers villor har placerats högt och isolerat. En som lyckades förena skalskydd med la dolce vita var Tiberius som efter Augustus död år 14 e Kr blev romerska rikets andra kejsare. Han vantrivdes redan från början i staden Rom. Den var smutsig, överbefolkad och stank av gatornas latrinvagnar och liken från gladiatorspelen. Men framför allt insåg han att de politiska intrigernas många lönnmord hotade även honom.
År 27 lämnade Tiberius Rom för att resten av sitt liv styra riket från en obetydlig klippö i Neapelbukten. Högst upp på Capri lät han bygga Villa Jovis, ett väldigt palats på 7 000 kvadratmeter. I princip var det omöjligt för en lönnmördare att smyga sig på.
Få kejsare har fått ett sämre och mer orättvist eftermäle än Tiberius, trots att han lyckades bevara den augustinska freden under hela sin regeringstid. Enligt samtida influerare ägnade han sin capresiska exil åt orgier med småbarn som han lät mörda när han tröttnat på dem. Historiker har under 1900-talet försökt att ge honom upprättelse men mötts av starka mothugg från kommunen Capri.
Kejsarens dåliga rykte är helt enkelt en alltför stor magnet för turismen för att putsas upp. Att få äta fabriksgjord tiramisu med utsikt mot de klippor där Tiberius lät kasta ut sina offer är helt enkelt bränslet för många gruppresor till ön.
Capri är fortfarande bästa läge, till skillnad från Berchtesgaden och Brahehus.
BERGFAST TRO
För medeltidsmänniskan var det självklart varför kyrkor byggdes på berg. Det handlade om andlig upphöjelse.
Liksom Moses fick gå upp på ett berg för att motta stentavlorna, så skulle småfolket varje söndag vandra upp mot den allsmäktige i höjden och motta förlåtelsen. För en sekulariserad och rationell samtidsmänniska är det lika självklart att lägesvalet handlar om hållfasthet. Katedraler, skyskrapor och andra massiva byggnader kan inte uppföras på lösan sand. Därför hamnade Stockholmskyrkor som Sofia, Hedvig Eleonora och Engelbrekt alla på bergknallar.
I italienska Sydtyrolen ligger Curons bykyrka från 1300-talet. Den ser ut att vara ett bevis för hållfasthetsteorin. Men sanningen är att den inte sjunkit ner i marken, utan att Mussoliniregimen 1939 bestämde att en kraftverksdamm skulle anläggas ovanpå byn. Bland Curons föga sekulariserade invånare såg man gärna regimens senare öde som den allsmäktiges straff.