psyko-
terapi
Om man älskar sin plats känner man när den inte är på topp. Att den har så mycket mer att ge. Och om man på allvar vill hjälpa platsen mitt i livet, då måste man förstå dess historia: Vilka minnen och trauman har präglat vårt kvarter och de både torgen? När var livet som bäst? Och var gick det fel? Så låt oss börja vår platsterapi med att lägga Jakob Mindre på divanen.
från leprakoloni till trafikdespoti
Alla platser har sin livshistoria. Några lever och dör i ensamhet och tysthet, medan andra alltid tycks ståta i händelsernas mitt, omgivna av nationalscener, parlament, kungaboningar och nöjespalats. Men det behöver inte betyda att de är för evigt födda med en gyllene murslev i munnen – eller har något medfött skydd mot medelåldersdepressioner. Speciellt inte Jakob Mindre.
De första minnena är lika vaga som oglamorösa. Under medeltiden tjänstgör vår plats vid Brunkebergsåsen som grustag. De enda verksamheter på den norra malmen som på minsta sätt påminner om stadsliv är nunneklostret Sankta Klara och den spetälskekoloni som ligger ungefär vid Jakob Mindre. De små oljelamporna med djurtran som brinner i de husen orkar knappast kasta något ljus utåt. Här utanför Stadsholmen är kvällarna beckmörka och glädjelösa.
Livet i rampljuset börjar för Jakob Mindre först vid 1630-talets stora stadsplaneregleringar. Nya gatunät strålar samman vid kvarteret. Den låga och tämligen eländiga trähusbebyggelsen ersätts med imposanta stadspalats i sten. Som ett monument över denna adelns storhetstid uppför familjen De la Gardie Sveriges genom tiderna flottaste privatpalats, Makalös. Byggnaden höjer sig över dagens Karl XII:s torg och står kvar ända tills den brinner 1825. Dock spökar den bastanta grundläggningen än i dag och säger ifrån så fort trafikkontoret försöker gräva i marken. Återskapade element från Makalös kan man också hitta i Kungsträdgårdens tunnelbanestation på Arsenalsgatan.
Första advent 1643, samma år som Makalös stod klart, invigs också den rödputsade Jakobs kyrka av Drottning Kristina. Hon kröns bara året senare under en av många stora manifestationer på Malmtorget, vilket är dåtidens namn på det som först 1805 blir Gustav Adolfs torg. Hästhovarna klapprar numera ständigt runt Jakob Mindre, kyrkklockor klämtar och skenet från bivaxljus och talgdankar fladdrar flitigt från både Guds och adelns hus. Det börjar arta sig med stadsmässigheten.
Nästa betydande stadsutvecklare blir Gustav III. Han lägger första stenen för att ansluta Malmtorget till det kungliga slottet med en 19 meter bred stenbro, Norrbro, och uppför sitt eget operahus på torgets östra del. Huset rakt över Malmtorget, nuvarande UD, köps av kungens syster och begåvas med en helt ny fasad som är en spegel av operans klassicistiska. Hela området fungerar nu som ett stort kungligt vardagsrum.
”Bon jour, beau masque”
Men i operans fasad kan man ana ett frö till en ny tid. Just bredvid den kungliga entrén finns en mer anspråkslös dörr som leder in i en ölstuga för de hovmän och tjänare som väntar på sina herrar under divertissemangen. Denna bar skall snart flytta runt hörnet mot Jakobs torg och bli Operabaren. Här släpps alla in, här kan den nymornade, växande och allt sturskare medelklassen dricka, äta och håna hovet tillsammans. Och snart sjunga Marseljäsen.
En fredagskväll i mars 1792 kommer kungen till Operan sent på kvällen. Det hålls maskerad. Han blir omringad av en grupp mörkklädda män och hör orden ”Bon jour, beau masque”. Ett skott avlossas och kungen förs snart tillbaka hem över sin bro för att dö på slottet. Den fattige kaptenen Anckarström blev den som fick hålla i pistolen – och sedermera förlora huvudet. Men i övrigt tillhör de sammansvurna högadeln.
Borgerskapets århundrade
För högkulturen börjar det dystert. Efter Gustav III:s frånfälle läggs förfiningen i malpåse. Nöjena blir enkla och skabrösa men desto mer glada och klassöverskridande än de gamla adelsbalerna. Gustav IV Adolf vill till och med riva operahuset. På grund av kriget mot Ryssland förvandlas det i stället till fältlasarett under en tid.
Kungsträdgården är inte längre hovets exklusiva lustpark, utan en öppen promenadyta för allmänheten. Om än med uppskyltade förbehåll: ”Pojkar, drängar och pigor samt sämre folk förbjudas at taga wägen igenom Kongl. Trägården”. De bättre herrarna intar gärna nymodigheter som punsch och portvin vid de grova furuborden på Operabaren, medan damerna sippar kaffe hos Tysta Mari på Jakobsgatan. Men det som verkligen ska göra vår plats till Stockholms självklara centralpunkt är en låg trälänga av butiker och kaféer som byggs på Norrbro.
Norrbrobasaren får 25 butiker med allt från böcker och bakelser till hattar, skräddare och galanterier. Enligt författaren August Blanche kan man gå in naken i ena änden och komma ut som en fullfjädrad gentleman i den andra. Men mer än en shoppinggalleria är det en plats där borgerskapet visar upp sig och betittar andra. Alla är där och alla går samma stråk över bron, ut på Gustav Adolfs torg, över Jakobs torg och ner till Kungsträd- gården. Den korta vägen är kantad av krogar, kaffehus och barer. För Carl Jonas Love Almqvist brukar promenaden emellertid ta slut redan vid Strömparterren med sina vackra planteringar, skuggande popplar, sin musikpaviljong och A C Behrens eleganta schweizeri. Här syns även redaktören Rudolf Wall, som skall grunda liberalismens megafon Dagens Nyheter och bygga sin bostad på Jakobs torg 3.
På Norrbro, Strömparterren och Gustav Adolfs torg är urbaniteten som störst i Stockholm. Föga förvånande är det här den först kröns med tidens stora modernitet: gatubelysningen. Fram till december 1853 är Stockholm en mörk och farlig stad efter mörkrets inbrott, upplyst endast av oljelampor, stearinljus och fotogen. Men när den första gaslyktan tänds på Norrbro tänds också en framtid av kvällsnöjen för stockholmarna, även de obeväpnade. Och allt börjar här i Klara, Jakobs och Nicolai församlingar där 900 gatlampor strålar med hjälp av stadens nya yrkeskår lyktgubbarna. Men redan 1906 ska de romantiska gaskandelabrarna på Gustav Adolfs torg ersättas med nästa nymodighet, den elektriska belysningen.
La belle epoque
Åren runt sekelskiftet blir händelserika runt Jakob Mindre. Dock inte så omvälvande som varit fallet om Albert Lindhagens stadsplan från 1866 förverkligats fullt ut. Då skulle Sveavägen blivit stadens absolut viktigaste aveny med en sträckning ända från Brunnsviken till ett kraftigt utvidgat Gustav Adolfs torg, där ryttarstatyn av Gustav II Adolf skulle utgöra stjärnpunkt i avenyns ände. Det är en idé som ska leva ända fram till 1940-talet utan att förverkligas.
Gustav III:s opera rivs och den nya uppförs med hjälp av obligationslån, en finansieringsform som 1892 med förlov sagt var mindre äventyrlig än under 2022. Den konservativa och nationalistiska kultureliten rasar dock mot byggnadens utformning. Verner von Heidenstam skriver i DN: ”Nu ska här resas ett modernt grosshandlarpalats, en närmare och fjärmare efterbildning av de många dylika, som vi gäspande betrakta i nästan alla större och banaliserade städer.” Minst lika utskällt blir det nya riksdagshuset på Helgeandsholmen. ”En dumdryg massa som slår ihjäl slottet”, tycker Oscar Levertin.
Men de mindre konservativa och kräsmagade gläds åt en tid som är Stockholms egen belle époque. Den nya Operakällaren invigs flott men skandalartat med Oscar Björcks målningar av nakna nymfer, och får sällskap i det nya huset av en rad utskänkningsställen. Arsenalsgatan och Gustav Adolfs torg vimlar av eleganta butiker. I Kungsträdgården ger Berns och Blanche varietéer och på Gustav Adolfs torg vattnar Hotell Rydberg stans kulturkändisar med absint frappé vid sin American bar. Borgerskapet roar sig mer och vräkigare än någonsin förr, och kanske senare. Överallt trängs nyrika ungdomar som får öknamnen ”jubelsnobbar” och ”patentflabbar” i pressen. Yuppies och brats skulle de heta ett sekel senare.
Den nya tidens eleganta unga män, med sina svarta cylinderhattar och rödrandiga byxor, varslar om flera stora förändringar i Stockholms nöjes- och flanörcentrum. Dels tränger den nya finansaristokratin ut den gamla kultureliten från Rydbergs barer och salonger. Dels tar de med sig sitt intresse för den nya tekniken in på torget i form av ”den självstartande automobilen”.
Hotell Rydberg köps av Svenska Kreditaktiebolaget som river och bygger bank på tomten. Samma sak hade hänt två år tidigare med Hotell Germania i Jakob Mindre, som lämnade plats åt ett pampigt barockpalats för nybildade Sveriges Privata Centralbank. Även Kungsträdgårdsgatan går samma utveckling till mötes. Alla dessa banker ger förvisso området rader av högklassiga nya byggnader med påkostad interiör, men folklivet på torg och gator glesnar i takt med att butiker försvinner. Innanför krogdörrarna lever det dock vidare. Under 1920-talet är Ivar Kreugers affärsmiddagar på Operakällaren de mest omsusade, även om de är betydligt diskretare i tonen än de rödbrusiga politik- och kulturdiskussionerna från tidigare år.
Bilens århundrade
Redan 1918 börjar Gustav Adolfs torg att kapitulera för biltrafiken. Man bygger refuger för att tämja de automobiler som hittills fått snurra omkring fritt på torget. Vid första världskrigets slut boomar ekonomin, bilarna blir mångfalt fler och man ser sig tvungen att göra om torget till en stor rondell med parkeringsplatser i mitten. Strömbron byggs som ett provisorium för att avlasta det gamla paradtorget, men det hjälper föga mot trafikökningen. Så bron blir kvar. Ett femtontal andra trafiklösningar ska följa genom åren. Under en lång period ”pryds” torget till och med av en stor trafikskylt som visar mot Oslo E18. Man kan knappast tänka sig en bättre symbol för ”Trafikplats Gustav Adolf”.
Enligt tidens rationella trafiklogik får Gustav Adolfs torg både trafikljus och en effektiv elektrisk belysning från höga master. Det stämningsfulla skenet från Strömparterren och Norrbrobasaren är borta, men å andra sidan har platsen blivit tryggare. I DN kan man läsa att ”herrar ficktjuvar och kvinnofridstörare torde välvilligast hålla sig till Drottninggatan”.
Torget är inte längre centralpunkten för huvudstadens shopping och nöjesliv. Det får numera nöja sig med att fungera som geografisk mittpunkt för avståndsangivelser vid bilresor till och från Stockholm.
BALKONG MOT BATALJERNA
Alltsedan Drottning Kristinas dagar har vår plats varit en scen för politisk dramatik. Under Gustav III:s tid mullrade den franska revolutionen i både dåd och debatter. I juni 1917 var det den ryska revolutionen som hotade att bli svensk under hungerkravallerna på Gustav Adolfs torg. Att det inte blev någon junirevolution berodde främst på att den svenska vänstern tidigt dominerades av de reformistiska krafterna. Det behövdes inga kanoner, hotet om folklig resning räckte.
Maktlös majoritet
Söndagen den 20 april 1902 samlas tjugotusen demonstranter i Stockholm, uppeldade av Hjalmar Branting och Kata Dalström. Det hela gäller rösträtten, det vill säga den ojämlika situation som innebär att bara var fjärde myndig man i landet har rösträtt och att kvinnorna står helt utanför. Strax efter klockan 17 når folkmassans tät fram till Jakobs torg. Svea livgarde har spärrat av Gustav Adolfs torg och Norrbro för att skydda slottet, Jakobs torg är fullt av poliser med sablar och ridpiskor. På en balkong i Rudolf Walls hus står Pressklubben och hejar på demonstranterna. De känner nog viss sorg över att Wall själv, grundaren av liberala DN, inte fick leva till den här dagen. Batalj utbryter och en vecka senare upprepas händelserna, men nu deltar fyrtiotusen människor, mer än var tionde stockholmare.
Ingen tror längre att rösträtten går att stoppa, även om de konservativa borden på Berns försöker överrösta de fritänkande i sjungandet. Det är Arbetets söner mot Kungssången. I nästa riksdagsval vinner liberalerna och 1909 kan alla män rösta. För det årets nobelpristagare Selma Lagerlöf, och alla andra kvinnor, ska det dröja tolv år till.
Klasslösa trädkramare
På samma balkong i Jakobs torg 3 står en annan folksamling den 11 maj 1971. Även de får bevittna en batalj. Den här gången gäller det något betydligt mindre än rösträtten, bara några gamla träd som ska få lämna plats åt en tunnelbanenedgång. Men efterverkningarna för staden blir mycket större än vad någon kan tro.
Aktivister har klättrat upp i almarna för att stoppa fällningen. Runt omkring dem samlas människor som bildar borg mot polishästar och piketer. Miljömedvetna grevar från Östermalm står arm i arm med hippies och husockupanter från Söder. Från Operabaren kommer Evert Taube rusande till hjälp, ropandes: ”Jag har handskats med hästar förr, jag har ridit på Pampas!” Träden blir kvar och ett spontant firande startar i Kungsan. Cornelis, Povel Ramel och Fria Proteatern framträder. Operakören med Kerstin Dellert stämmer in från sin balkong. Almstriden blir en stark symbol för motståndet mot Norrmalmsregleringens rivningsraseri och tvingar staden att lova en rad förändringar: färre trafikleder och p-hus, mer plats åt fotgängare och grönska. Och fler sparade gamla hus.
KONJUNKTUREN I SODOM OCH GOMORRA
Visst har det ätits och druckits runt Jakob Mindre ända sedan 1300-talet, och visst görs det så än idag. Men det riktigt frustande partylivet startar inte förrän på 1890-talet. Det pressas sedan hårt av 1930- och 40-talets spritspioner. Runt 1980 inleds en ny glansperiod av uteliv, men bara något decennium senare börjar det migrera till Stureplan. Se där, två högkonjunkturer för kvarteret som i bästa fall kan inspirera till en tredje.
1890
De tycks komma från ingenstans, de bleksiktiga dekadenterna med vitpudrade kinder och tusch på ögonfransarna. De dricker absint, röker egyptiska cigaretter och lyssnar på melankolisk musik. Trenden förklaras pedagogiskt för stockholmarna av Svenska Dagbladet: ”Fin de siècle är ett uttryck från Paris för ultramodern klädsel, konst och litteratur. Seden är blasé och nervöst överdriven. Man ska le trött, röka och stirra mot världsrymden.”
Nyandliga sekter hävdar att en komet ska krocka med jorden 1899, så varför inte söka de kickar som natten har att erbjuda av hasardspel, droger och fatala demimonder. På dagarna flanerar de lättjefullt och läser böcker av Paul Valéry och Hjalmar Söderberg. Och när kvällens långa vandringar mellan områdets etablissemang äntligen börjar så är det på Hotell Rydberg. Helst med en demongrön drink på bordet och en Eugene Jansson-blå himmel över Strömmen. Runt omkring dem pågår överallt de bullriga grosshandlarmiddagarna och vulgära varietéerna, men själva ser de bara avmätta ut. De har ju genomskådat allt.
1980
Det är året då Café Opera slår upp sina portar i gamla Operagrillen och förvandlar Stockholm till en internationell storstad. Det är också året då synth- och new romantic-bandet Lustans lakejer skivdebuterar med sina livströtta låttexter om alienation, omöjlig kärlek och det glamorösa storstadslivets pris. Johan Kinde retar upp hela den progg- anstrukna musikbranschen med påståendet att kläderna är viktigare än musiken. Snart har bandet en hel armé av kopior med svart slänglugg, kajal runt ögonen och Visage i walkmanlurarna. Man ska le trött, röka och möjligen dansa med sig själv.
Men även om de finns där så är Café Opera inte något ställe för melankoliker. Inspirationen kommer från New York, bardisken är lång som en skjutbana, DJ-båsets ljud- anläggning imponerande och klyschan ”alla var där” har aldrig varit sannare. Johannes Brost drar med sig Mick Jagger, och Tomas Ledin kommer med Bruce Springsteen. Jan Myrdal och Leila K skämmer ut sig. Magnus Uggla och Ulf Lundell går nog aldrig hem. Och ryktet sprider sig snabbt till resten av riket. Snart ska varenda landstings- konferens från Umeå och resande säljare från Värnamo pröva olyckan i den långa kön utanför. I mitten av 90-talet kommer de inte bara förbi dörrvakterna, de fyller hela lokalen.
Sedan dess har Caféet puttrat på men aldrig i närheten av den kändismagnet det var. Kanske är tiden förbi då ett enda etablissemang kan vara lok åt en hel stadsdel. Kanske är inte receptet framåt ett nytt Hotell Rydberg eller morgondagens Café Opera, utan en hel räcka små insatser där krögare, fastighetsägare och kulturaktörer bedriver platsterapi tillsammans.